NYBÖRJARRESAN 2019 del 4 – Delhi – Agra – Delhi

NYBÖRJARRESAN 2019 del 4 – Delhi – Agra – Delhi

Resan till Delhi med sitt-tåg och inkluderad vattenflaska, mat och glass gick bra. Men, men, resan börjar närma sej sitt slut, vi har bara en vecka kvar, och gåtan med Nybörjarresan får snart sin spännande upplösning.

Backpacker nr 1

Backpacker nr 2

Mat ombord.

Vi hasade runt och softade mest i en dag för att på förmiddagen dagen efter ta tåget till Agra!!!!!!
Under våra 12 resor till Indien har vi aldrig tidigare varit i Agra och därmed aldrig sett Taj Mahal – den största och första av alla sevärdheter i Indien! De flesta turister besöker Taj Mahal på sin första (och kanske enda) resa till Indien. Men inte vi. Vi trodde att vi innehade det inofficiella världsrekordet, men så var det inte. Vi fick höra talas om en fotograf som besökte Agra först på sin artonde resa i Indien.

Så nu är det dags för oss att vara riktiga NYBÖRJARturister!

Så här ska ett par riktiga nybörjare se ut…

Oj, är det så här det ser ut i Indien!

Lite jobbigt när det är 38 grader och ACn ser ut så här, ingen knapp funkar och fjärrkontrollen saknas …

Behöver vi verkligen varmvatten? Är varmvattenberedaren användbar?

Årets resa blev ju lite kortare än vanligt, vi hade hoppats att Montu och Isha från Bundi skulle komma till Sverige i sommar. Då behövde vi ju spara både tid och pengar till det. Precis i innan vi åkte hemifrån fick vi reda på att det inte går i år pga av en lite annan arbetssituation för Montu. Vi hoppas på att kunna få se dom hos oss nästa sommar i stället.

Sammanstrålning…

Vi hade inte heller planerat att åka till Bundi i år, vilket vi har gjort alla andra år. Hm, trist! Men vi kanske kan ses nån annanstans, t.ex. i Agra, det ligger ju typ mellan Delhi och Bundi!? Så vi planerade för det och bokade tågbiljetter så att dom skulle hoppa på vårt tåg en station innan Agra. Yes, så blev det, kram och pusskalas till de övriga passagerarnas förundran.

Montu hade bokat rum för två nätter på hotell Kant mitt i stan. Fina rum som var tillräckligt stora för att umgås i.

Hotel Kant, Agra. Faktiskt med viss utsikt över The Taj!

Umgås…

…umgås mera.

Vi tog en dusch och beställde upp en macka och en läsk på rummet eftersom vi bara ätit frukost. Sen i
väg och shoppade lite lågbudgetkläder innan vi till slut åt middag, en veg middag som var mycket god. Sen tillbaka till hotellet för att sova, men vi smet ut och tog en öl istället.

Ett svartvitt ställe.

Vi åt upp allt!

Princie äter …

Nästa morgon skapligt tidigt men efter frukost åkte vi iväg med hyrd chaffis till Fatehpur Sikri som kallas för “Den övergivna staden” Ni får läsa på Wiki eller googla för det blir för mycket att skriva. Vi kan i alla fall säga att det var väldigt fint, men oxå väldigt varmt … och i hela det sptora komplexet fanns inget vatten att köpa för oss som inte dricker vanligt kranvatten. Så den sista biten blev inte så njutningsfullt ….

Moskén i Fatehpur Sikri

Aktivitet i moskén.

Fatehpur Sikri

Låååånga byggnader…

…kort person, Princie.

Lång och kort person…

Huvudsaken!

Eller är detta huvudsaken – att ta en selfie?

Vi trivs och är så söta så!

Hur vet dom att det är rent när vi precis varit där?

Ännu tidigare och UTAN frukost åkte vi nästa morgon fram emot Taj Mahal för att se det i den fantastiska soluppgången som man måste göra om man är nybörjarturist. Dom flesta andra är förmodligen oxå nybörjarturister som tvingats gå upp i ottan. Alla som ska kolla på Taj Mahal måste oxå ta bilder på sej själv och på själva Taj Mahal, selfies heter det visst …

Mot Taj Mahal i ottan i soluppgången!

Mycket som man inte får.

Taj Mahal i morgonsol.

Taj Mahal

Morgondis över floden.

Kända besökare.

Två till.

Vi tittar på apor som badar, simmar och dyker.

Eftersom detta var vår tolfte resa skulle man tydligen ta minst lika många selfies

Selfie nr 1.

Selfie nr 2

Selfie nr 3

Selfie nr 4

Selfie nr 5

Selfie nr 6

Selfie nr 7

Selfie nr 8

Selfie nr 9

Selfie nr 10

Selfie nr 11. Nu börjar vi kunna det här!

Selfie nr 12!

Sen var det dags att skiljas åt. Isha och Montu åkte hem till Bundi igen och vi åkte till Delhi de sista dagarna på vår resa.

Princie fick ett par fina glasögon!

Lite mer snack på rummet …

Hej då! Vi ses snart igen!

WSP, där Maria jobbar, är ett globalt bolag som såklart har kontor i Delhi. För ett par år sedan träffade vi Alexander från Umeå som då jobbade på WSPs kontor i Bangalore. Under året har Maria haft ett projekt ihop med några indiska kollegor, så nu var det läge att besöka dem. Kontoret ligger i Noida så dit tog vi Metron och den sista biten en Ola taxi, för att inte bli alltför svettiga när vi kom fram (Men det blev vi så klart ändå – det är varmt i Delhi nu, ca 39 grader).

WSPs kontor i Noida, Sector 16, Film City

Här sitter svenska teamet.

Reena tog emot oss och vi fick berätta om våra indiska resor och varför vi gillar landet så mycket. Vi har varit på fler platser i Indien än vad dom har. Dom blev också både imponerade och lite avundsjuka på våra MC-resor. Vi blev visade runt på kontoret där det idag jobbar 600 personer. Tillväxten är hög och i slutet av året räknar man med att vara 1000 anställda. Idag jobbar drygt 100 personer med projekt i Sverige. Men managementteamet är än så länge litet. Jättevänligt mottagande och när man setts på riktigt blir det ännu lättare att jobba ihop!

Reena tar emot. Med samma budskap som hemma och all over the world!

Man känner sig verkligen som hemma i sammanträdesrummet!

Managementteamet

Maria med kollegor.

Hela gänget!

Vi avslutade med lite shopping i Delhi och sen var det dags att vinka hej då till Indien för denna gång.

Gammal brittisk arkitektur vid Counnaught Place, New Delhis medelpunkt.

Nytt för i år är att dom placerat ut massor av laddstationer…

… och returstationer för plastflaskor!

Hundarna har placerat sig mitt i entrén, men ingen kliver på dom eller föser bort dom.

Vi undrar vad dom har för spännande specialiteter på menyn de andra fem dagarna …

Tack och hej då!

NYBÖRJARRESAN 2019 – del 3 – Chandigarh – i Le Corbusiers fotspår

NYBÖRJARRESAN 2019 – del 3 – Chandigarh – i Le Corbusiers fotspår

Så kom vi äntligen till denna genomplanerade och intressanta stad som vi haft på listan under många av våra tidigare resor, men aldrig tidigare besökt. Vi har åkt igenom med tåg, men inte stannat tidigare. Nu ger vi staden flera dagar och det är den värd.

Två turister gör sig beredda inför dagens äventyr.

Egentligen hade vi tänkt att även göra en trip upp i bergen till Shimla, en sk hill-station, men det var så svårt att få tågbilljetter till och från, så vi skippade det den här gången. Det får vi ta nästa gång, för vi åker gärna tillbaka hit.

Typiskt affärsstråk.

Typiskt bostadsstråk

Olika typer av bostäder i olika sektorer.

Fint hus

Fina hus!

Chandigarh är ett av Indien sk. unionsterritorier och även huvudstad i två delstater, Punjab och Haryana, och ligger 260 km norr om Delhi. Staden planerades efter självständigheten och invigdes 1966. Staden är känd framör allt i arkitekturkretsar för sin masterplan som gjordes av Le Corbusier (mestadels). Den har fått många internationella utmärkelser för urban design och modernism. Anses av en del som den perfekta staden. Den har också idag högst inkomstnivå i Indien, flest antal bilar per invånare …. vilket börjar märkas.

Masterplanen innehåller mycket grönt i alla sektorer och kvarter.

Le Corbusier utformade också stadens symbol – handen som både ger och får och som även är en fredsduva. Vi besökte även monumentet ….

… vilket blev ett äventyr eftersom man egentligen inte får besöka Capital Complex på egen hand utan guide. Men vi lyckades prata oss in till två byggnadsverk.

Ifrån High Court blev vi vänligt men bestämt bortkörda.

Men vi hann ta lite bilder på Le Curbosiers arkitektur och …

… på juristerna i svarta slängkappor som jobbar där.

Dom kunde bo såhär… som i Djursholm …

… eller här … som i Djursholm!

Staden är indelad i rektangulära sektorer som har nummer och varje sektor är uppdelad i fyra delar (A-D). Vårt hotell ligger i 35B.

Gatuskyltarna är tydliga med sektorsindelningen …

… och varje sektor har egna informationtavlor.

För oss märks planeringen mest genom tanken kring offentliga platser. Staden är full av små och stora parker och torg. Det märks också att cykeltrafik är prioriterad. Det finns tydliga cykelsråk. Gångtrafikanter är dock mer styvmoderligt behandlade. Men vi går och går och går. Oj vad vi går!

Klart för cyklister, men var ska vi gå har dom tänkt?

Detta är helt unikt! Här går det att gå förbi!

Snygg rondell!

Vädret här är utomordentligt skönt. Som svensk sommar när den är som bäst!

Och precis som under en svensk sommar kan det bli lite kyligt när man sitter ute på kvällen. Kallaste kvällen under resan var det, men inte under 18 grader.

Tomas är glad när han får god indisk frukost – Puri Bhaji – av riktigt bra kvalitet.

Vilken sida är vilkens tro?

Det kryllar av parker som är supervälskötta och massor av blommor och i princip utan skräp. Vi går igenom många av dom, som ofta ligger i stråk, så kanske man redan då hade koll på sk. spridningskorridorer och vikten av biologisk mångfald. Parkerna är i alla fall fantastiska och man märker att de är uppskattade för mycket folk använder dem för avkoppling, lek och träning. Vi besökte bl.a. Topyary Park, Fountain Park, MC Park, Dahlia Garden, Garden of Fragance, Hibiscus Garden, Rose Garden, Park Shantikunj, Leisure Valley, Bougainvilla Park, Terrassed Garden samt parken vid sjön (egentligen en damm som samlar vatten från Himalaya) Sukhna Lake.

Maria beundrar dahliorna!

Garden of Fragrance

Ytterligare en vacker, ren och välskött park.

Välskötta nödvändigheter.

Mera dahlior!

Aktiviteter på Sukhna Lake

Vi tänkte skita i den här bilden 😉

Stora torget

Social hållbarhet med mycket plats för umgänge och lek.

Lite mindre hållbart kanske, men finns överallt där familjer vistas på fritiden.

En annan sevärdhet är Rock Garden, en stor park i sten, eller stenbitar, gammalt porslin, armaturer eller annat gammalt skräp. Det finns dammar, vattenfall, och små krokiga stigar, utöver det så finns det hundratals små figurer i form av människor, djur och annat, allt gjort av skräp, allt detta är verkligen superhäftigt.
Hela parken är skapad av en kommunaltjänsteman, Nek Chand Saini som ursprungligen kom i från Pakistan. I början 1957 när han på sin fritid började göra sina figurer så var det olagligt och han fick massa skäll av polisen etc. Sen till slut mjuknade stadens ledning och nu är det stadens största turistattraktion.

Av någon anledning är biljettluckan mycket låg. Men vi är glada eftersom entréavgiften är lika LÅG för oss som för indier!

Extra lågt även inne i Rock Garden när man ska från en avdelning till en annan – särskilt om man är lång och har ryggsäck!

Många indier och miljontals selfies!

Mosaik i massor, just här matchade Marias top.

Han matchade också ganska bra!

Många figurer blir det …

Väldigt vackra mosaiker

Lite större figurer och levande figurer som gungar.

När vi trodde det var slut kom det bara mera figurer …

… och mera …

… och mera!

Närstudie

Vissa figurer är gjorda av gamla glasarmband, bangles.

Stenade Friskis & Svettis

Hej då Rock Garden och Chandigarh!

NYBÖRJARRESAN 2019 – del 2 – Mellanlandning i Mumbai

NYBÖRJARRESAN 2019 – del 2 – Mellanlandning i Mumbai

Mumbai Skyline

Vårt flyg vidare från Goa mellanlandar i Mumbai, trist att bara sitta kvar och vänta i en så stor och häftig stad, så vi hoppade av några dar…

Vi bor även här på samma ställe om förra gången vi var här för 4 år sen, precis ovanpå Café Leopold och strax bakom Taj Hotel, alltså precis där de stora terrorattentaten skedde år 2008.

Säkert brandskydd på hotellet.

Vi gör inget speciellt utan går mest runt och kollar, ja ganska långa promenader blir det, även lite buss och taxi. En av taxifärderna kom väldigt lägligt då Maria skulle ha ett telefonmöte med jobbet. Lite skönare att ha det i en ganska tyst taxi med AC jämfört med att stå i ett trafikerat gathörn med tutande bilar och annat oljud.

Typiskt gathörn

Ibland är det inte helt lätt att vara gångtrafikant. Men det är bra att dom sparar träden. Det är bra för biologisk mångfald, skugga och trivsel.

Det krävs en hel del vatten när man går och går

Fläktarna kan ibland vara väl effektiva …

Men ibland åker vi buss. Några km i detta fallet kostade 1,34 kr per person. En fin biljett får man också.

Vårt favorithak blev Café Mondegar i Colaba på Causeway (som gatan inte heter men som den kallas och som vårt hotell heter). Mysigare och billigare än Leopold. Sen vi var här sist har det även här vuxit upp mikrobryggerier. Vi hittade ett i närheten som vi besökte två gånger och som hade både god IPA och stout (skummig).

Tomas och Maria väntar tålmodigt, nåja, på en öl.

Café Mondegar

Skumt ställe!

Äntligen fick vi rejält med öl!

Goda tillbehör till lunchen.

Holi, den färglada högtiden firas naturligtvis även här men inte alls så intensivt som förra året när vi var i Udaipur i Rajastahn. Vi lyckades faktiskt klara oss hela dagen från att bli nerkletade med färg. Tydligt var också att detta gällde indierna: vissa var med och mycket färgglada andra var inte med alls.

Färgförsäljning inför Holi

Resultatet.

På eftermiddagen är det väldigt mycket folk runt Gateway Of India, Mumbais triumfbåge. Alla fotograferar byggnaden, sin familj eller sin käresta, ja och naturligtvis sej själv, både en och ett dussin gånger. Vi tar oxå en selfie och skrattar, plötsligt får en familj syn på oss två ovanliga vitingar och vill ha med oss på bild, sen vill alla i familjen ha en selfie med Tomas oxå, ja och en liten handskakning förstås. Jaha, klart trodde man då, men då har massor, asså jag menar massor av folk fått syn på oss för att vi blev fotograferade, förmodligen tror folk att vi är typ några kända Bollywoodskådisar. I alla fall så blev Tomas utsatt för säkert ett hundratal selfies och handskakningar. Alla säger Thanks, några frågar Which country? eller Where you come from? Nån säger Where are you? och då brukar jag säga – I am here but I come from Sweden. Då svarar dom Ah, Switzerland, very nice montains (för de har dom sett på film). Om dom inte säger Switzerland så brukar dom prova med Sudan eller New Zeeland.

Populär attraktion – Gateway of India in Mumbai.

Fotografering av blond kändis…

Thanks! Men det blev inga autografer.

Och inte någon filminspelning heller – denna gång – så vi får anledning att komma tillbaka. Men vi frotterade oss med kändisarna!

Mumbai är en Megacity med över 22 miljoner invånare enligt den senaste beräkningen, en så otroligt stor stad. Vi tänkte först att vi skulle bo i ett annat distrikt i staden än förra gången, men hittade sen inte något lämpligt hotell. Men när man går runt i vissa stadsdelar känns staden inte alls så stor. Det är som små städer som smält samman. På andra håll är stoleken uppenbar. Och det byggs hela tiden. Väldigt mycket höga hus.

Ganska många balkonger med skydd mot fåglarna.

Ett lite högre hus…

Flera höga hus på andra sidan av Marine Drive.

Det finns en känd marknad här som heter Chor Bazar, tjuvarnas marknad, det sägs nämligen att om man blivit bestulen på något på förmiddagen så kan man köpa tillbaka det på eftermiddagen just på Chor Bazar. Vi tror inte det stämmer riktigt utan det är nog en gammal myt, för det är mest möbler, rostiga vertyg, gamla bildelar, krimskrams samt klockor, plånböcker och mobiltelefoner till vrakpriser 🙂 etc, men det är kul att titta i vilket fall som helst.

Rostiga verktyg…

En backspegel eller två. Man ser många bilar utan och många chaufförer som inte vet vad dom är till för. Här behöver man nämligen inte bry sig om vad som kommer bakom – man bara kör ut. Dom som kommer får se upp!

På andra sidan gatan finns en jättestor saluhall, typ grönsaks- och köttmarknad. Jag tror att ett helt årsbehov av vitlök till hela Sverige finns just här!

Nu äntligen på väg mot NY plats…

NYBÖRJARRESAN 2019 – Del 1 – Goa

NYBÖRJARRESAN 2019 – Del 1 – Goa

Trots att detta är vår 12:e Indienresa så har vi valt att kalla den för “Nybörjarresan” Det kommer framgå senare varför vi valt den titeln på årets resa.

Klimatångesten satte in lite extra på flyget eftersom vi nog bara åkte halvfullt

Men när vi är framme är allt förlåtet. Solnedgång och sand. Vad kan man mer begära!?

Vi börjar dock inte som några nybörjare eftersom vi gör en nästan total da capo på förra årets inledning. Men många börjar ju utforska Indien i just Goa. Dom som inte gillar det kommer kanske aldrig åter, trots – eller kanske på grund av – att dom bara upplevt det som brukar kallas “Indien light”.

Fötter och sand. It’s da shit!

Vårt boende i solnedgången (där solen lyser mest …)

Vi tillbringar 11 dagar i Palolem i södra Goa. Vi bor t.o.m. i samma hydda på stranden som förra året. Fast egentligen är det inte exakt samma eftersom dom måste bygga upp dom varje år. Dom tas ner före monsunen. När man går omkring i dem inser man varför. Det gungar och dom skulle aldrig klara en storm. Hon som har den lilla butiken under oss måste känna när vi rör oss. Hyddorna byggs upp igen på hösten när säsongen börjar igen. I år var enda skillnaden att dörren till toa och duschutrymmet hade bytt läge. För man kan se att det verkligen är samma hydda. Det står D4 (vårt rumsnummer) på varje planka på väggarna, i taket, på fönster och på dörrarna. Som tur var hamnade ändå sängen i läge så att man kan ligga i den och se havet och solnedgången. Balkongen betalar vi säkert halva kostnaden för och det är den värd. Morgon som kväll kan man njuta av att sitta bara tio meter från strandkanten. Och bara glo!

Måndag hela veckan

Eftersom dessa dagar är ganska lika varandra och väldigt lika förra året så blir detta blogginlägg lite kortare än vanligt. Vi hänvisar de mer intresserade att läsa det första inlägget från i fjol (februari 2018). Vi gör egentligen inte mycket mer än sex saker: sover, går strandpromenader, har fötterna i sanden, badar, äter gott och dricker oss otörstiga (på vatten och annat). En helt ok tillvaro!

Det som tyvärr också upprepas från förra året är vissa problem. Närmare bestämt två stycken: Vodafone och Paytm. Vodafone sucks! Mer om Paytm i ett senare kapitel – för det är ett kapitel för sig (i år igen).

Det kanske kommer att bli bättre. Tekniken går framåt och fibern kommer snart även till Palolem.

Det kan låta som att man kommer hit av slump, av slentrian, lathet eller nån annan konstig anledning. Men så är det inte utan för att det faktiskt är en väldigt fin strand, det är ganska lungt faktiskt. Maten är i regel oxå så supergod att man smäller av t.e.x. prawn biryani, golden fried prawns, Goan fish curry, fish tikka, aloo parantha, frukost med ägg i olika former och fruktsallad eller ananasjuice, prawn balchau och seafood noodles. Under våra dagar i Goa äter vi bara grönt och det som kommer från havet plus ägg såklart …

Tomas favoritfrukost

Marias favorit – Golden fried prawn och squids

Den här åt vi upp sen. Snacka om lokalproducerat.

Sen har det i år varit jätteskön temperatur, typ mellan 30-35 grader, vilket är perfekt på en strand eller när man sitter i skuggan. Går man däremot de 3,5km in till nästa by/ort/plats för simkort och bankomat då är det svettigt värre och då behövs en liter vatten i vardera riktningen.

Här bärs det is till turisternas groggar.

Vi har varit duktiga att gå. Varje morgon (utom den första) har vi gått fram och tillbaka på stranden (3 km) FÖRE frukost. Det har vi sedan gjort minst gått en gång till, oftast två gånger plus lite till (vi kallar det fram och tillbaka till lampan). Maria njuter dessutom lite extra eftersom hon går utan sina jäkla stödstrumpor!

Vi avslutar detta kapitel med denna bild som får illustrera det avslappnade läget. Antingen är dom trötta på oss, som ganska ensamma sitter kvar vid en sen lunch och äter för mycket och tar en till öl, eller så är dom bara trötta.

Gurgaon och Delhi

Gurgaon och Delhi

Vi utväxlade presenter, tog foton, åt en bit och sen tog farväl av familjen i Bundi. Montu och Isha följde med oss i rickshan till tågstationen. Vi hade även med oss Cathrine från Canada som också bodde på Shivam GH och skulle samma väg som oss både på tåget och vidare.

Family members…

Typ samma typer…

Vet inte om det är Tomas som är stor eller om det är Montu och Isha som är små?

Vi knoppade in ganska omedelbart bums efter ombordstigning kl 22:40 och efter att ha kört bort folk från våra platser – alla dessa indier som aldrig kan lära sej vilken plats som är vilken….
Tågresa gick ganska bra för Tomas som lyckades sova en hel del, Maria hade det jobbigare eftersom hon mitt i natten fick gå på muggen ett knippe gånger. Men hon undrar också hur någon någonsin kan sova på tåg när det känns som om någon står och rycker i en hela tiden för att man ska vakna.

Söder om Nizamuddins tågstation bor folk nära tåget

Vi åt frukost på tågstationen ihop med Cathrine och tog sen en taxi en dryg timme till Gurgaon. Indier, indier, indier, inte många andra syns till här i Gurgaon som ligger strax söder om Delhi och är som ett superkvadruppelt “Kista fast i Södertälje”. Nya höga hus, kontor, kontor, och andra kontor, mycket IT, moderna bostadshus typ gated comunity. Vi bor oxå på ett modernt affärshotell, väldigt dyrt för att vara oss (ca 650 kr per natt).

Hotellet

Tjusig dörrvakt

Ovanlig rumsdesign med badrum med utsikt – och insyn!

Affärshotell med alla möjligheter

Vi vet inte vad som fanns tidigare i Gurgaon, kanske ingenting eller bara något litet samhälle. Men under de senaste årtiondena har här vuxit upp en modern stad med ca en miljon invånare och betydligt fler arbetsplatser. Alla stora moderna bolag har kontor här. Och ett stort antal affärskomplex/malls. Till och med Tomas drar iväg till ett komplex och shoppar efter mycket om och men två par jeans, ovanligt med en mall utan A/C – borde ha köpt två handdukar istället!

Shoppinggalleria

Tomas är helt slut efter shoppingrundan!

Men inte ens i de fina kvarteren lyckas man undvika snubblet

Hur blir det egentligen så här?

Och titta här!

Bilparken är modern och fin här. Men vill man bli av med sin gamla kan man ställa den här.

Gurgaon är inte vänligt mot gångtrafikanter. Ska man ta sig från en sektor till en annan får man gå på motorvägen.

Långa vägar. Stekhett!

Dom håller på med gångbroar över de största trafikplatserna. Frågan är om dom blir klara?

Vanligtvis åker ju hela familhen på moppen eller mc’n, upp till 5 personer. Men här får man plats med hela släkten eller cricketlaget. Praktiskt!

På senare år har en annan trend etablerat sig stark här: öl! Det finns ett antal mikrobryggerier och andra barer här. De flesta ligger runt ett torg (läs parkeringsplats) i sektor 29. Det är också i denna sektor vi valt att bo för att ha nära! Trots Marias oroliga mage (som mest ger sig till känna från tidig morgon till förmiddag) lyckas vi prova oss igenom ett antal.

Första ölen. Första dagen. Före 13:00.

Det var tydligen vikingarna som lärde indierna brygga öl.

Det bästa var nog det ställe som Arne rekommenderade – Molecule – där den mörka lagern var riktigt bra. I övrigt var smakerna ganska mediokra, goda förvisso, men vi är ju så bortskämda med riktigt bra lokalproducerad öl hemifrån (Ping RNB). De flesta ställena är inriktade på en ung, modern och rik, indisk publik som verkar vara helt hörselskadad. Det är extremt hög “musik” överallt. Men ett folk som utan problem lyckas sova mitt på motorvägen kanske har andra hörselgener än vi tysta nordbor. Eller är det bara vi som blivit gamla? Fast vi harr svårt att fatta varför restauranger och barer utan dansgolv måste spela superhög sk. dansmusik.

Vid torget i Sektor 29.

Varning!

Här tog dom Paytm ….

Vi hade tänkt hinna med lite mer under tre dagar i Gurgaon men förutom Marias lite osäkra mage så fick Tomas feber och en hel dag tillbringade vi på vårt fina hotellrum. Men på kvällen gick vi till grannhotellet och åt en riktigt bra japansk middag.

På håll såg det ut som en ölburk. Men det var ett kontorshus.

Gated community. De flesta bor så.

Men det finns äldre lite mer vanliga hus också i Gurgaon. Men de är inte så vanliga.

Utsikt från vårt rum.

Vet inte om jag hade valt lägenheterna som “svävar”

Det här fattar vi inte riktigt: Dom började rulla ihop gräsmattan utanför vårt hotell.

Sen var det dags för en traditionell avslutning på resan inne i Delhi. Vi har under alla år gjort likadant och bott på samma ställe. Så även detta år. Vi tog en taxi de drygt 2,5 milen in till centrala Delhi och “vårt kvarter” i Pahar Ganj. Som vanligt har Tomas bokat via mejl på samma hotell som vanligt, RAK International. Inte det bästa, inte det sämsta, inte dyrast, inte billigast, inte renast, inte smutsigast, men vi har alltid gillat det, dom har alltid fixat eller lagat nåt. Men framförallt har “the boys” varit snälla och hjälpsamma med bagage, handdukar, dasspapper, tvätt, öl etc. Boys i form av lågavlönade nepaleser som kommer typ 6 månader och jobbar men sen åker hem igen, oftast återvänder dom år efter år. Tyvärr var inte favoriter här i år.

Den här gången funkade det inte lika bra och vi lämnade hotellet efter en kvart efter incheckning, gick tvärs över gatan typ och checkade in på ett annat hotell och först av allt skrev Tomas denna review på Tripadvisor, på engelska:

“We have stayed at RAK for 22 times between 2007-2017, 3-9 nights every time and we always liked it and staff has always been very kind and helpful.
We book this hotel 6 days again and we got it confirmed 950 INR + 300 for A/C.
Today 17 March 2018 after checking in and making us comfortable we asked for AC and then they told us the room was 1250 INR + 300 because other room was full.
The owner was very rude and wanted us to pay for his misstake.
Why not tell people before checking in? Or give the price we had agreed on.

So we checked out.
How can people be so rude to an older couple who has stayed there for so many times?

We have had more than 400 hotel nights all over India and nothing similar had ever happend.
We will not go there anymore, and YOU shouldn’t either.

You can very easy find good AC room nearby for 1000 INR or less

Tomas Larsson 61 years
Sweden”

Maria skrev en liknande, fast kortare, på Google.
Jo, vi var rätt sura faktiskt, hur fan kan man bete sej så mot stamgäster, vi har bott på RAK över 70 nätter, yes sju noll!

Utsikt i gränden från vår lilla balkong.

Tooti chowk i Pahar Ganj har fått en ny polisstation!

Maria shoppar bebiskläder

Shopping i Karol Bagh

Nu avslutar vi vår elfte resa till Indien.
11 resor till Indien utan att besöka Taj Mahal. Slå det den som kan!

Semesterresan – familjeliv i Bundi

Semesterresan – familjeliv i Bundi

VARNING FÖR GULL-GULL

Vi mötte ju Montu från familjen i Bundi redan i Udaipur. Han kom och överraskade oss. Gick först upp till vårt guesthouse men vi var inte där och sen möttes vi utanför i gränden. Det var ju vår kliffhanger från förra avsnittet.

Gullegull i allrummet

Krishna är kvar hos familjen

Vi tog kvällståget från Udaipur till Bundi. Som vanligt i Sleeper class. Det tog knappt fem timmar inklusive en mindre försening. Man träffar alltid på några intressanta och intresserade människor att tala med på tåget. Denna gång en ung bankman. Vi talade en del och sen frågade han om vi ville köpa öl. Det kan man inte på indiska tåg, men han hade kontakter. Man får varken röka eller dricka ombord på tågen, men han gjorde både och. Men man fick inte visa burken eller flaskan utan ha en trasa över. Vi köpte var sin öl via honom som vi fick sitta och smussla med. Vi köpte en biryani från en man med låda på magen. Det går förbi många försäljare med olika typer av mat och snacks, vatten, chai, godis etc.

På alla vagnar hänger listor med passagerarnas namn, ålder, plats och mellan vilja stationer man ska åka. Vi har plats 17 och 20!

Halvhemlig middag ombord

Vad gör vi i Bundi? Inte så mycket faktiskt. Vi har ju varit här hela elva gånger nu, vi kan ju stan och har sett det mesta. Vi tar det lugnt, umgås med familjen, går promenader.
På stan känner många igen oss. Vi äter ofta en lätt lunch ute på stan. Det kan vara samosa, kashori, pakora, lassi eller gudomligt god ras malai. När vi kommer första gången för året säger dom: “Long time” och vi: “Yes, one year”.

Tomas äter samosa på favorithaket

Tomas äter kashori på favorithaket

Pakora på favorithaket

Sathis brorson förbereder en ny omgång lassi – maler kardemumma. Mums!

Vi äter ras malai på favorithaket

Men alltid händer det något. En hel natt och nästföljande dag var vi utan vatten. Men då går det att hämta i brunnar på gatan, som fortfarande finns kvar för de familjer som ännu inte har rinnande vatten inomhus. En ledning hade gått av och det drabbade många hus i den här delen av stan.

Kanske blev pumpen överansträngd under vattenläckan ….

Hela gatan grävdes upp. Vi fick hoppa över.

En annan dag blev det överslag och strömavbrott flera timmar. Då gäller det också att fylla en spann med vatten, för snart tar förrådet av vatten på taket slut och då behövs pumpen.

Ser lite farligt ut – och trassligt.


En kväll blev det oväder:
Unseasonal rain. Det kom hotfulla moln redan på eftermiddagen och vi svenskar såg att det nog skulle bli regn. Här är det ju mer säsong som avgör vädret. Det blev ett väldigt åsk- och blixtoväder, sen kom vinden och till slut ett riktigt spöregn. Då gick elen i stora delar av staden. Och då blev det verkligen mörkt! Vana som vi är bär vi alltid med oss ficklampa och numera har man ju också alltid mobilen att lysa med.

Men Bundi är som vanligt vackert! Det är en blå stad. Den är fortfarande gammaldags, trots att det blir mer och mer bilar – viljet är helt falet i de smala gränderna. Men alla som kommer hit påtalar lugnet och att människorna är så trevliga och vänliga.

Huvudgatan

Höddu Ferdinand!

Det blir lite dammigt

Och trångt för bilarna att komma förbi ibland

Lite annorlunda mot hemma

Dom balanserar fint på bladen

Förr fanns dom i massor. Numera är dom lite färre.

Men tjuvaktiga är dom!

Utsikten från rooftopen mot palatset

Typiskt Bundi.

Också typiskt Bundi!

Många hus har mycket fina entréer. Många kör Scooter.

– Jag vill in hos er!

– Men det vill vi med och du står lite i vägen.

Vi vann!

Tomas fick en lätt förkylning och lite feber, ja eller mycket feber, inte alltid så lätt att veta om det är 35 grader eller mer utomhus i skuggan. Vi hasar runt sakta oavsett feber, vi dricker en massa vatten som vi svettas ut direkt, även en och annan öl slinker ner och sen ut genom armar och ben.

För att riktigt ta reda på om man har feber eller inte så kan man gå upp på berget bakom oss. Det är 36 grader i skuggan men det finns lixom ingen skugga alls när vi klättrar uppför. Det är stenigt och fullt av taggbuskar. Vi har med oss varsin liter vatten som vi dricker av hela tiden, vi hittar en liten skugga när vi väl kommit upp efter ca 30 minuter. Vår plan är att gå ytterligare en dryg km uppe på berget för att kolla in den cenotaph som vi ser från vår rooftop. Men det visade sej vara lättare sagt än gjort. Vi går en bit och det är små och stora taggbuskar överallt. Efter 20 minuter har vi bara kommit en liten bit och efter att ha letat efter en stig i ytterligare en kvart med hjälp av videotelefon till Tampi nere på Shivam ger vi upp och vänder neråt igen. Nu nästan utan vatten. Men det är fin utsikt!

Vi följer Tampi den första biten så vi hittar rätt mellan gränderna

Inte lärr att ta rätt väg själva. Här gick vi fel och fick trassla oss genom taggbuskar.

Ganska stenigt

Uppe!

Ända dit bort ska vi ….

Men dom här är i vägen och ingen chans att hitta en stig.

Fin utsikt på nervägen

Kocken som jobbade här för några år sedan har kommit tillbaka. Han har jobbat två år i Udaipur, men valde att komma tillbaka hit igen. Förra året lagade både Montu och Tampi en del mat uppe på rooftopen till gästerna. Vissa kvällar får de göra det även i år. Ibland är det mycket folk som äter här, inte bara de som bor här utan även folk utifrån som hört att det är god mat här, och då får grabbarna hjälpa till. Men ibland är det helt tomt. Inte lätt att planera. Vi äter ibland nere med familjen, särskilt om Isha lagat en rätt hon tycker att vi ska prova. Allt är så gott!

Tomas favoritfrukost: Aloo paratha med pickels

Marias favoritfrukost: Cheesetomato omelette med toast och chai

Vår vanliga middag: fried rice, dal och en veg

Matlagning i köket hos familjen.

Mat med familjen

Det är lite lättare stämning här i år än förra året. Då var pappa Ragu väldigt sjuk och de åkte fram och tillbaka till olika sjukhus och doktorer med honom. Det blev mycket fokus på sjukdom och elände och inte så mycket umgänge med familjen. Sen gick pappa bort i höstas och vi saknar honom verkligen. Han var en så vänlig och fin man. Men i år är det mer gullgull och snack och middagar med familjen etc. Småtjejerna Princie och Paki busar runt och leker med varandra, med oss och med de andra gästerna. Vi umgås oxå en hel del med de andra gästerna från tex Canada, England, Tyskland, Frankrike och t.o.m. Sverige.

Småtjejerna får mat.

Aktivitet i allrummet

Middag med Isha och Montu på rooftopen. Trevligt! Det är sällan dom har tid båda två.

Härmlekar med Pari.

Hm!

Dom är gulliga dom där två!

Censur! Tomas leker med ballonger ….

Pari som börjar närma sej 10 år har alltid varit så gullig och rar och otroligt söt har nu lärt sej så pass mycket engelska att det går att prata ganska skapligt. Vi sitter på rooftopen och leker lite härmlekar etc, eller så kommer hon in på vårt rum och leker med Tomas långa blonda hår. Hon gör lite olika håruppsättningar och säger “Tomas is a girl”. Hon är oerhört social den lilla damen, men på kvällen när hon ska lägga sej blir hon sur, ja jättesur, jag har nog aldrig sett nån bli så sur faktiskt, om man inte räknar sej själv förstås …. men jag vill ju inte heller lägga mej! Och inte gå upp – tillägger Maria ….

Pari och Tomas ….

Fint

Nr 3

Nr 4

Se så fin han blev!

Ny frisyr igen

Det blir fint

Ska bara fixa lite …

Tomas is a girl!

Fin liten tofs

Hello!

Gull gull!

Men nu åker vi vidare. Vi har en vecka kvar på årets resa.

Udaipur – Semesterresan som blev bröllopsresa och mer därtill eller Hur det gick till när vi blev föräldrar!

Udaipur – Semesterresan som blev bröllopsresa och mer därtill eller Hur det gick till när vi blev föräldrar!

Flygresan med mellanlandning i Mumbai (Bombay) och sen taxi till ett litet Guesthouse gick bra. Ut direkt för en snabb lunch och en öl och sen tillbaka till vårt Guesthuse och då såg vi skyltar på väggen att dom låser ytterdörren kl 23:00 ” no excuses, no arguments, no exeptions”. Men stället är så fint!

Mycket Rajasthanska utsmyckningar i trapphuset

Och inne i vårt rum.

Oj oj oj detta kommer ju inte att funka när vi ska träffa lite kompisar och framförallt gå på bröllop! Vi blir stressade och är beredda på att byta ställe, men det löste sej snabbt, dom låser 23:00 men vi får egen nyckel! No problem, tjohoo… Vi är undantaget som bekräftar regeln.

Dörrlås!

Här har vi ju varit flera gånger tidigare. Om vi räknat rätt är det nog vårt sjunde besök i denna vackra stad. Den här gången blir dock lite speciell: Det vankas svenskt-mexikanskt bröllop i Rajasthanistil! Sedan ett antal år tillbaka har vi hälsat på Henric som bor här sedan 12 år tillbaka och som de senaste åren drivit restaurang i staden där vi ätit varje kväll. De senaste åren har vi också lärt känna Laura, hand förtjusande flickvän, bördig från Mexico. Nu blir dom man och hustru och vi får bevittna det!

Vi får börja med att skaffa anständiga kläder och fundera över bröllopspresent. I Indien ger man guld till bruden och i övrigt gärna en ojämn summa pengar. Men lite roligare än så vill vi gärna vara. Just i år har vi ransonerat bort mycket från packningen, bl.a. en del presenter. På flygplatsen hittade vi dock fina paraplyer som kan passa i både sol och regn och både i Indien och om bröllopsparet kommer på besök till Sverige på sommaren … Sen ger vi bort en av våra flaskor Gammel Dansk som vi alltid har med oss som magmedecin. Den uppskattas säkert. Vi går på jakt i stan efter ett fint bröllopskort och presentpapper. Maria köper blingbling och en sjal i rött och guld som passar på bröllop och Tomas köper en guldig kurta (lång indisk skjorta) med röda silkesbyxor. Nu blir vi fina!

Förberedelser

Själva bröllopet börjar kl 15 med fiffning för damerna, killarna börjar 15:45 och klär på sej på 5 min, sen är det turbanlindning som gäller. Men båda grupperna förses med lite stärkande dryck. Det behövs innan den långa ceremonin – först brudgummens ritt med följe (Baraat) och sedan själva bröllopsceremonin.

Traditionell hennautsmyckning som många kvinnor har på bröllop (dock inte Maria). Jessika blev mycket vacker.

Pojkarna samlas

Först får brudgumnen sin turban.

Ganska hårt lindat. Paul blir fin och glad!

Tomas också!

Brudgummen och hans best man

Baraaten börjar. Först går musikerna och sedan dansar alla bröllopsgästerna i procession och sist rider brudgummen (traditionellt på väg till brudens hus).

Sen blev vi både snabbt gifta och föräldrar!
Bruden hade sin far och sin bror med på bröllopet och brudgummen sin mor och sina systrar. Det ska vara ett gift par som vittnen vid ceremonin. Henric fick sina vänner, ett indiskt par. På Lauras sida var det svårt att hitta några. Så vi var det närmaste man kunde komma. Det visade sig att vi var de närmaste vännerna som var så gott som gifta (common law marriage).
I och med att vi blev bröllopsvittnen är vi nu också i princip Lauras föräldrar! Så fort det gick!

Bruden med far och bror.

Brudgummen med mor och systrar.

Vi sitter på brudens högra sida vid ceremonin.

Men ceremonin är ganska långrandig. Tomas fick sitta och dutta med blommor, röd färg, små snörstumpar, lite nötter, pengar etc i en evighet. Sen gällde det att kasta barkbrös i elden när översteprästen läser vissa ord i versen. Problemet är bara att det hela inte är så tight. Översteprästen och särskilt andreprästen är trött (gäspar ljudligt och stort) så det är svårt att hålla tempot. Det hela verkar ganska oredigerat, men ändå seriöst. Men mitt i kan ändå prästen ändå svara i mobilen.
Vi har ju lärt oss hur det kan gå till eftersom vi varit på flera bröllop, men många i publiken/församlingen fnissar hejdlöst vid både mobilsamtal och stora gäspningar.

Mycket av det mesta till ceremonin

Elden som brudparet sammanbundna går runt sju gånger och som symboliserar att de nu är tillsammans under sju livstider.

Bruden får sitt guld.

Vi har aldrig tidigare varit på ett indiskt bröllop som inte varit både vegetariskt och helt torrt (dvs. utan alkohol). Så detta var vårt första. Till maten, som naturligtvis var fantastiskt god både från det indiska och mexikanska köket (det mesta lagat av brudens bror som tidigare jobbat som kock), serverades både öl och rom. Vi drack rom o cola ….och dansade natten lång. 02:30 var vi hemma igen, tassade tyst in och sov som en stock, skönt med egen nyckel…

Utflippning ….

Förra året hade Henric en restaurang på rooftoppen på ett hotell, där vi bara bodde en trappa ner. Ett fantastiskt ställe (läs gärna bloggen från i fjol). Men av olika skäl har han bytt till i år. Han och Laura var på resa i Mexico under sommaren och nu har de startat Amber som har både indisk och mexikansk mat. Och vilket ställe! Så vackert läge vid sjön och så vackert inramat med nybyggda hus i Rajasthanistil och med en mexikansk lounge-hörna.

Amber!

Otroligt god mexikansk mat är gott som avbrott till det indiska köket.

Traditionell mexikansk stengryta, sk molcajete, fylld med godsaker!

Holika och Holi.
En av de gladaste och mest färgstarka (även om det mesta är färgstarkt) högtiderna i Indien är Holi. Det är lite typ som vår Valborg, ut med vintern, och in med våren, folk är glada och dricker lite av både det ena och andra. Dagarna innan kommer bönder till stan och säljer halm och skalade trädstammar. De används för att göra “midsommarstänger” som man sedan i så gott som varje gatukorsning tänder på kvällen innan – Holika. Man placerar dom så att så många elledningar och teleledningar som möjligt ska brinna upp – ser det i alla fall ut som. Man dekorerar med Holifärger. Sen säljs det pulverfärg överallt på stan. Numera även ihop med sprutpistoler som kan användas för att spreja både färg och vatten. Holi inleds sedan med tempelbesök på morgonen och sedan sätter det igång!

Många färger är det

Holika bålet förbereds. Bredvid vår värd Raju med barnbarn.

Färgerna använd även till att dekorera bålen.

Man kladdar och slänger färg på varandra i alla kulörer. En del blir även lite förfriskade av både det ena och det andra och blir då både lite närgångna och ibland saknas allt omdöme. Det sägs att det kan vara lite farligt ibland men vi råkade bara ut för att bli av med en bandana. Redan innan frukost kladdar vår värd på guesthouset skär färg i ansiktet på oss. Vi var inte riktigt beredda och hade inte på oss “holikläder”. Vi tar en promenad och det tar bara ett kort tag så är vi väldigt färgglada. Alla ropar Happy Holi!!! och går fram och kladdar färg i ansiktet på oss och sen får man en kram så att kläderna också blir “holistiska”. Det tjoas och tjimmas frisk under dagen och eftermiddagen, sen mot kvällen tvättar man av både sej själv, gator och trappor. Sen äter man middag och umgås på vanligt sätt.

Mycket selfies och groupies blir det denna dag ….

Men poliserna verkar man låta bli att kladda ner. Dom uppskattar dock att bli fotograferade!

Färgglad Tomas – Happy Holi!

Happy Holi!

Denna gång hann vi inte med några direkta sevärdheter i Udaipur och tyvärr inte heller någon MC-tur som har varit så trevligt under tidigare år (se bloggen). Men vi hann umgås med vänner och hade mycket trevliga dagar ihop med många olika nationaliteter – bröllopet gästades av vänner till brudparet (flera som vi träffat tidigare) från Indien, Sverige, Mexico, England, Australien, Marocko, Holland etc.

Ett rullande bibliotek har vi dock inte sett tidigare.
Men vill ni se ner vanliga bilder från Udaipur så kolla förra årets blogginlägg!

Nu har vi fått lägga om resan lite jämfört med våra luddiga planer så nästa anhalt återkommer vi till …. Men för er som varit med ett tag är det kanske inte så svårt att veta vart vi är på väg!

Vi mötte en kändis ….

Liten Holi-filmsnutt

Tjohoo…

Semesterresan – Hyderabad

Semesterresan – Hyderabad

Hej there Hyderabad, står det på en stor reklamskylt när man rullat några km med taxin från flygplatsen. Det är IKEA som gör reklam för sin första Indien-butik som just öppnat, och senare i höst ska man även kunna beställa varor och få hemleverans.

Hej hej…

Bra pk-uppmaning. Men vi har sett ett par exempel på att dessa inte följs av alla ….

Anledningen till att vi väljer att åka till Hyderabad där vi inte varit tidigare är flera. Den viktigaste är kanske maten (se nedan). Men det finns också ett antal sevärdheter värda ett besök för oss turister på Semesterresan: Monumentet Charminar, templet Birla Mandir, landets största Buddastaty placerad mitt i en sjö och 1500-talsfortet Golkonda.

Char minar betyder fyra torn eller minareter och det är en byggnad som härstammar ända från 1500-talet. Hela Hyderabad är väldigt muslimskt så det finns moskéer i nästan varje kvarter. Vid böneutropen konkurrerar de med varandra. Vi har också tittat på den vackra moskén Ek minar. Ek betyder ett (1). Men det finns också hinduer i stan och ett vackert exempel på det är templet Birla Mandir byggt uppe på en av de många kullarna i stan på 1970-talet helt i vit marmor.

Två av de fyra tornen. Synd, men behövligt, med renoveringen.

vi klättrar upp för alla trappstegen i ett av tornen och tittar på utsikten. Man måste vila lite när man kommer upp!

Ett torn!

Tyvärr är alla heliga platser inte tillgängliga med kamera. Framför allt hindutempel, i detta fall Birla Mandir.

Men även utifrån är det fint.

Golkonda fort ligger en bit från centrum uppe på ett berg. Det är ca 750 trappsteg upp och lika många ner. Det är varmt när vi går upp men det fläktar lite som tur är. Utsikten över stan är magnifik.

Vi försökte oss på att tillhöra videokategorin för att spara lite pengar, men det gick dom inte med på. Här kostar det ändå inte så mycket som på många andra ställen för oss “vitingar”.

Trappsteg!

Utsikt mot de mer moderna delarna av staden.

Mera utsikt!

Gratis foto på tjusig modell uppe i fortet.

Golkonda är också känt för sina diamantgruvor. Härifrån kommer bl.a. Kho i Noor. Vi tror att det bor en diamantgreve i det här huset.

Buddastatyn mitt i sjön byggdes 1992. Den är 17 meter hög och väger 320 ton. Ganska maffig. Man åker dit i en liten båt med en massa andra turister som tar selfies.

Utsikten mot sjön och buddastatyn uppe från Birla Mandir.

Populärt motiv!

I parken där man tar båten bör man inte visa för mycket kärlek till sin nästa. Det är ju familjer med barn i parken som kan se.

Som vanligt vankar vi runt mycket i staden, förutom till de större sevärdheterna. Trevligt att bara se sig om. Det är tydliga kvarter med olika innehåll i staden, precis som på många andra håll i Indien och i andra världsstäder. Några exempel: skor, tandläkare, däck, slakterier och så våra möbelkvarter.

Skor, skor och åter skor så långt ögat når.

Närmaste butiken till vårt hotell är en konkurrent till IKEA. Vi får se hur det går!

H&M finns också på plats.

Heliga kor är inte heliga överallt.

Ingefärakvarter.

I däckkvarteten stinker det gummi!

En del moskéer ligger mitt i gatan.

T.o.m. stationen set ut som en moské.

Gubbar, gubbar, gubbar ….

Och lata gubbar!

Ännu fler lata gubbar!

Men staden har också en del vackra parker.

Man bygger metro i Hyderabad. Det sker med sk. PPP (OPS på svenska, Offentlig Privat Samverkan). Inte utan problem här heller vad det verkar (jfr NKS). Man har byggt en linje på 30 km lite mindre centralt i staden (vi har inte fattat var). Sen har man fortsatt med en central linje men stött på problem. Finansieringen blir knepig eftersom den första inte är så populär. Den är tydligen i princip tom på folk utom vid rusningstid och inte ens då särskilt full. Kostnaderna för den centrala drar iväg och det blir bråk om svart arbetskraft etc. Nu står den delvis färdig och med en massa halvrivna hus vid sidorna.

Metrobygget strax intill tågstationen.

Ser lite rackigt ut.

Rester av det som var.

Ibland kanske inte den indiska arkitekturen är den allra snyggaste!?

Ola och Uber- apparna funkar fint i år trots att vi bytt telefonnummer, mycket bra för oss för här måste man verkligen åka en hel del taxi. Det är långa avstånd i den här staden.

Förra året åkte vi en del taxi också och då använde ett “plånbokskonto” som vi efter mycket om och men fick in pengar på utan att ha ett indiskt bankkonto. Paytm-kontot med drygt 6000 rupier kvar sen förra året tog det bara 12 dagar att få gång igen, och ett dussin supportmejl och halvsura påpekanden via Twitter. Men det är en annan historia och den får inte plats här…

Riktigt så här tjusiga är inte Ubertaxin. Men plötsligt stod dom här på en bakgata – säkert 8-10 stycken – och glänste.

Det finns uppenbart ett bilintresse i stan!

Uppmaning i lite finare kvarter.

Liksom denna ….

Liksom i Bangalore, som vi utnämnt till världens snubbelstad nr 1, så är det inte alltid så lätt att gå omkring i Hyderabad.

Färdig installation! ….

Inte lika färdig installation – tror vi ….

Hyderabad är Indiens fjärde eller femte största stad och liksom i Bangalore (se förra året) så finns det ett tiotal bryggeripubar som naturligtvis måst besökas. Många goda öl har vi provat men gemensamt har dom en bra bit kvar att kunna nå upp till samma nivå som Roslags Näsby bryggeri.

Skål skål!!

Skål!

Tomas & Maria skriver om vårt hotell:
När man kommer till en storstad är det skönt att ha ett rum bokat och inte bara bli avsläppt med en taxi nånstans och gå runt med ryggsäck och knacka dörr och kolla rum och priser. Vi gör research, kollar tripadvisor och google och läser vad andra tycker, vi kollar oxå olika distrikt etc etc. Folk tycker så olika så det gäller att läsa mellan raderna när folk säger “absolutely fantastic” eller “don’t go there!”
Vi hittade till slut ett ställe, Sai Prakash som verkade ok, enligt vad som ingår på rummet och själva hotellet, typ det här:

Lång lista med faciliteter! Låter bra, eller hur!

Tomas mejlar och ställer ett antal frågor om vad som skiljer mellan olika rums- och priskategorier etc. Vi får inget svar. Han mejlar igen. Inget svar. Då ringer Maria och får halvdanna svar på frågorna, men vi bestämmer att boka ändå.
Vi checkar in och vi verkar ha en bokning, dom fattar i alla fall vilka vi är när vi kommer. Inte så många andra “vitingar” här.

Skapligt rent och bara normalt fuktskadat i badrum och så, hörn etc normalt Indien smutsiga. Säng OK, hård kudde, ungefär som en träbit, vi har A/C, so far so good.
Vi går ner till vår lilla bar/restaurant och tar en kall öl och en Chicken 65, gott och bra!

Frukostarna kommer att gå till historien. Vi har provat både roomservice-varianten och att gå ner till baren/frukostmatsalen. Båda med ganska dåligt resultat. Vi utnämner personalen här att till priset att gå mest långsamt i hela världen (Indien inräknat). Det tar 50 minuter att få ett stekt ägg och sen får man vänta på toast en stund till. Tomas tar oftast Vada med Sambar eller Masala Dosa, typiska sydindiska frukosträtter som brukar gå fort, men inte här. När man ätit upp får man vänta en stund till på chai resp kaffe. Tålamod krävs! Vid roomservice glöms hälften och när man får sin omelett är den kryddad med både mjöl (!) och kackerlacka …. Tilläggs bör kanske att man nästan ingen annan stans kan få så goda omeletter som i Indien!

Mysig frukostmatsal. Här hade dom ändå tänt.

Inkl kackerlacka. Knaprigt, men inte så gott kanske ….

Nu är detta kanske inte jätteviktigt eftersom vi inte vet om frukosten ingår eller inte. Det står på deras hemsida att det ingår och när Maria ringde så sa dom att den ingår. Men eftersom det knappt går att få frukost samt att när vi till slut fått frukost kommer nån sättandes på kvällen till rummet med ett kvitto i handen och vill ha betalt. Vi har vägrat ett par gånger men två dar har det varit lungt ….så vi vet inte riktigt…

Till slut tröttnade vi och sista dagarna skippade vi frukosten och åt ute på stan istället, samosa, kachori och kaffe, snabbt, gott och billigt (totalt ca 15 kr).

Godare!

Gott ingefärsthe! Och att doppa sk. osmania bisquits i var helt underbart!

Andra saker som står på listan misstänkte vi starkt inte skulle ingå – har aldrig hänt på hotell i den här prisklassen i Indien (250:-): strykjärn, minibar, morgonrockar och tofflor samt mineralvatten. Men det man nog misstänkte skulle ingå gör inte heller alltid det: dasspapper och varmvatten. Varmvatten behöver man kanske inte alltid, men när det inte ingår dygnet runt brukar det tydligt framgå när man kan förvänta sig att t.ex. kunna raka sig. Så är det inte här….

Är allt verkligen så dåligt? Visst inte, i samma “frukostrestaurang” som faktiskt är mycket ljusare på kvällen än på morgonen kan man få god mat, öl eller en drink om man vill, till snabb och effektiv service samt ett leende!

Hotellet inifrån lobbyn.

Om maten:
Staden Hyderabad är berömt för sin mat, främst för sin Biryani, långsamt kokt ris i olika färger med en attans massa kryddor. Sen blandas det med kyckling, lamm eller nåt annat man valt. Generellt är maten ganska stark här, ibland frågar dom om man vill ha spicy eller less spicy. Tomas tar alltid spicy och då ser kyparen lika glad ut som ett barn får en glass på söndagen utan att behöva belasta sin veckopeng.
Men ibland får man kämpa när man ska beställa för ibland tycker dom att man ska ta nåt annat, dom kanske tror man är klen. Men vill man ha Keema Palak så vill man, till slut gav dom med sej och efter ett tag så fick man en alldeles fantastiskt god och rejält stark Keema med ris, dvs stark lammfärs med spenat, typ som köttfärssås.
Maria väljer no spicy, men får ändå både starka pommes och starka stekta ägg – till frukost.

Chicken biryani!

Efter 6 nätter lämnar vi staden. Efter förhandlingar med utcheckningspersonalen om notans frukostdebitering så betalade vi till sist inte för frukostarna. Vi hade ett ganska bra förhandlingsläge eftersom de i tvätten även förstört en av Marias tröjor. Nu går det bara att använda till Holi. Nu drar vi iväg till flygplatsen…

Hej-då-rabad!

Mot bröllop!

Semesterresan

Semesterresan

VARNING – INNEHÅLLER SEMESTERBILDER

Årets resa heter semesterresan på grund av att vi har semester och för att vi reser, ganska självklart eller hur? Maria är rejält utarbetad och behöver vila med allt vad det innebär, tex att starta en riktig semesterresa, till Goa!

Fötterna i sanden!

Vi hänger på balkongen, här lixom hemma…

…varje kväll…

…och by night.

Flyget med mellanlandning gick bra, tog totalt ca 11h. Vi lyckades faktiskt sova en liten stund och landade 06:30 lokal tid, men knappast utvilade.

Det var intressant att åka till Asien i OS-tider. Mycket tydligt att Helsingfors är porten till hela Asien flygvägen. Massor av idrottare var på flygplatsen i Vanda. Och före oss i säkerhetskontrollen och passkontrollen stod vår idrottsminister Annika Strandhäll. Vi önskade lycka till (eller Maria gjorde, T har ingen koll på varken idrottsministern eller OS ….).

I år har vi en annan typ av visa, e-visa. Det är möjligt att få det upp till 60 dagar nu, så det räcker för oss. Trots mycket folk i visa-kontrollen i Dabolim tog det evigheter i kön. Men när vi var klara stod det en taxi från vårt “hotell” och väntade på oss. En bra chaufför och bil gjorde att det blev en bekväm resa de 7 milen ner till den allra mest södra delen av Goa, Palolem.

Vi bor fint i en hydda på stranden, typ 10-20m från vattnet (beroende på tidvattnet), man hör vågorna hela tiden och har full havsutsikt från sängen, inte dåligt. Varmvatten- och strömavbrott ibland.

Två turister och deras strandhydda ovanpå butik…

Sängutsikt

Sovrum och vardagsrum i ett…

Det är fantastisk god mat hela tiden, vi äter fisk och skaldjur till varje måltid. Mest blir det goda räkor, lagom stora räkor, i ris, i svag, stark eller supersuperstark (full spicy) sås, typ Vindaloo och Balchao. Så gott att man smäller av! Vi dricker naturligtvis skapliga mängder öl, lite vin och kanske en grogg nån gång… Maria frossar i portvin!

Alla hjärtans dag

Fräääsch frukost…

Aloo Parantha – bästa frukosten…

Prawns Biryani – it is inside…

Seafood fried rice.

Golden Fried Prawns

Kingfish fry

Prawns Balchao – full spicy!! Starkast hittills…

I övrigt går vi på stranden fram och tillbaka, tar ett dopp, går lite till, äter igen, går, tar ett dopp etc. Vi smälter in fint bland dom andra turisterna, många äldre och knubbigare än vi. Vi har till och med shoppat! Tro det eller ej men vi har köpt ett par solglasögon och en tröja, till vem säger vi inte!

Turist javisst

En annan turist javisst

Små strandfilurer…

Stora strandfilurer…

Strandpaus…

Strandpaus II

Chaudi ligger typ 3-3,5 km här ifrån och dit går man när man behöver ta ut pengar och skaffa sim-kort. Vi räknade till 10 st ATM utspridda i den ganska lilla hålan, ibland funkar det och ibland inte.
Simkort är en annan historia, vi vill ha Airtel så vi går till Baba Cyber Cafe:
no only Vodafone possible, will be activated in 3 days, you can go to other place for Airtel
Vi går till ett annat ställe där det ska finnas Airtel på övervåningen och Vodafone på undervåningen:
Airtel simcards are expired it will take 3-4 days to activate
Vi går ner till Vodafone, it takes 3 days to activate and you need photo and copy of passport and visa.
Dom säger prova VIVO dom kanske har Airtel
Vi traskar vidare till VIVO, but no Airtel
Tillbaka till Baba cyber cafe – yes its possible but now its after 12 o clock on Friday so activation will be after 3 days from Monday…but go back to Vodafone they maybe can start process today.
We will do…
Varmt ere oxå och vi får köpa en flaska vatten till.
Tillbaka till Vodafone men innan slank vi in på ett Xerox- ställe och tog kopior på pass och våra nya visa som vi inte kunde kopiera hemma eftersom vi inte fått dom förens vi kom hit.
Foton på oss själva hade vi.
Vi beställer i alla fall tre simkort och skriver under här och där samt emellan.
It takes 3 days but if “Vodafone” shows up on mobile tomorrow you can come tomorrow for activation.
Precis när vi är är färdiga sätter dom på A/C’n
Vi dricker vatten hela vägen de 3,5 km tillbaka till vårt ställe, tar en öł, äter god prawn fried rice, tar en öl till…

Vodafone!

Nästa morgon när vi vaknar står det Vodafone på våra mobiler och på plattan!
Tjohoo – vi får gå fram och tillbaka till Chaudi i dag igen!
Vi traskar i väg först efter 12 eftersom vi väntat på att få tillbaka våra pass som varit på registrering.
Det är varmare idag men när vi kommer fram är A/C’n på och vi känner oss mycket välkomna. Efter typ en halvtimme är allt aktiverat och vi blir så glada att vi studsar runt på grönsaksmarknaden och senare på krimskrams- samt fiskmarknaden.
Vi går sakta sakta tillbaka med en kort äldre dam från Canada, sen blir vi hungriga och törstiga.

Stor grönsaksmarknad i Chaudi.

Fiiisk…

Vi hade faktiskt en idé om vår fortsatta resa denna gång. Men när man har det går det inte som man tänkt. Ett bröllop kommer i vägen och vi har ägnat en del av veckan till att fundera hur vi nu ska göra och ändrat resplanen helt och hållet. Nu har vi också för ovanlighetens skull och för detta viktiga bröllops skull bokat både resor och hotell för de närmaste tre veckorna.

Mer om detta i nästa bloginlägg 🙂

Men vi kommer sakna det här!

Slutfas i Bangalore och Delhi

Slutfas i Bangalore och Delhi

När allt är klart med hojarna hos Wickedride tar vi oss snabbt till hotellet
med en Ola (typ Uber). Det är oerhört smidigt och billigt. Vi byter om och tar en snabbdusch och så nästan springer vi iväg de 8 och en halv minut det tar att gå till favoritbryggeripuben Arbor. Vi får toppengod öl och burgare och sitter där resten av kvällen innan vi somnar tidigt.

Skumt tom galleria

Vi har några dagar i Bangalore innan flyget går till Delhi och vi bara har en dag kvar av resan. Dessa dagar förflyter ungefär på samma sätt: Vi går långt, trots att det är väldigt varmt, ca 37/38 grader. Vi besöker ett par museer (men på museet för modern konst som vi gått till i 90 minuter i hettan, tar dom 500 rupier av oss i inträde och ni vet vad vi tycker om det!) Vi besöker också den stora botaniska trädgården med helt fantastiska träd från hela Asien. Tyvärr är inte det stora växthuset igång, men det är vackert ändå.

Grönt!

Olika träd

Tomas ser liten ut jämfört med jättebambun

Växthus utan växter

…nej vi lyckades inte plocka några…

Det finaste med Bangalore är alla träden som kantar alla gator och som gör att man en stor del av tiden kan gå i skuggan. Bangalore är väldigt grönt! Men träden har alla färger – korallröda, gula, lila.
Det gäller att försöka ta vara på de intrycken trots att man hela tiden måste spana efter var man sätter fötterna – Bangalore är verkligen snubbelstaden nummer ett. Nu står det i tidningen nästan varje dag att man försöker göra staden mer gåvänlig, men man har problem med kvaliteten i jobben och de fixade trottoarerna förfaller snabbt.

Artikel om kvalitetsproblem i byggsvängen

Vi kan intyga att det stämmer!

Ibland fin beläggning, men svårt ändå…

Fan vad uppgrävt det är!

Maria provar också på lite olika sydindiska frukostar. Tomas äter masala dosa hela tiden. Till slut fastnar Maria för en slags mannagrynsgröt som finns i en kryddig och en söt variant.

Maria provar allt på en gång

Mannagryn!

De sista nätterna och en dag tillbringar vi som vanligt i Delhi. Vi flyger från Bangalore och tar en Ola-taxi ut till flygplatsen vilket fungerar alldeles förträffligt. Men när vi beställer en taxi på flygplatsen i Delhi för att åka in till hotellet så funkar det inte alls. Det finns ingen tydlig upphämtningsplats för Ola och Uber och chauffören kan ingen engelska så vi lyckas inte hitta varandra. Två gånger försöker vi men ger till slut upp och tar en “svarttaxi” i stället som dock kanske bara kostar 25% mer – men han kör som om vi ska till BB. På slutet genom marknadsgatan Main Bazaar i Pahar Ganj där vårt hotell ligger får han dock slå ner på takten betydligt. Det är smockfullt med folk och dessutom filminspelning vilket alltid resulterar i ett relativt stort kaos.

Lite folk ba…

Vår relation till taxi har under denna resa varit blandad. Vet inte vem som tagit flest poäng, men Uber funkar inte så bra alla gånger. Åtminstone inte om man som vi valt att betala med Paytm som ibland verkar ha problem med servern. Det resulterar för vår del att ytterligare en resa till flygplatsen ställs in samtidigt som bilen ska hämta upp oss. Det blir lite stressigt när man står med all packning ute på gatan kl 06:45 och inte har en taxi till flyget hem till Svedala. Vi provar med Ola igen men tror nästan inte våra öron när ytterligare en chaufför faktiskt inte talar ett ord engelska. Lite konstigt när man kör folk till flygplatsen i ett land där det talas åtminstone 25 olika språk. Tomas räcker över luren till en man på gatan och vi blir till slut upphämtade.

Underhållningsservice i taxin

3 rubriker hade denna resa:
10-års jubileum har vi nu genomfört. Vi tror att vi kommer att fortsätta resa till Indien! Vi gillar det helt enkelt och vi tror att Indien gillar oss.
Same, same but different har det också varit. Vi besöker ju varje år Bundi och så även i år, vi försöker också hitta på något nytt. Södra Indien skiljer sig mycket från de norra delarna, det kan vi nu tydligt konstatera efter några år här i staterna Kerala, Karnataka och Tamil Nadu. Tamil Nadu, som var nytt i år för oss, var en intressant bekantskap och vi kommer säkert att komma tillbaka.
Pensionärsresan kände vi mest av i början när det handlade om att köpa tågbiljetter för senior citizen. I övrigt har vi känt oss rätt unga, trots vår ålder …
Drygt 200 mil på mc blev det – en bra start på hojåret!

Rutten, typ

Vi glömde aldrig våra hjälmar i moskén…

Brevbärare…

Det är ofta avslappnande att ha semester

Tack för att ni var med – Hej då!