Författararkiv: bibo

Gurgaon och Delhi

Gurgaon och Delhi

Vi utväxlade presenter, tog foton, åt en bit och sen tog farväl av familjen i Bundi. Montu och Isha följde med oss i rickshan till tågstationen. Vi hade även med oss Cathrine från Canada som också bodde på Shivam GH och skulle samma väg som oss både på tåget och vidare.

Family members…

Typ samma typer…

Vet inte om det är Tomas som är stor eller om det är Montu och Isha som är små?

Vi knoppade in ganska omedelbart bums efter ombordstigning kl 22:40 och efter att ha kört bort folk från våra platser – alla dessa indier som aldrig kan lära sej vilken plats som är vilken….
Tågresa gick ganska bra för Tomas som lyckades sova en hel del, Maria hade det jobbigare eftersom hon mitt i natten fick gå på muggen ett knippe gånger. Men hon undrar också hur någon någonsin kan sova på tåg när det känns som om någon står och rycker i en hela tiden för att man ska vakna.

Söder om Nizamuddins tågstation bor folk nära tåget

Vi åt frukost på tågstationen ihop med Cathrine och tog sen en taxi en dryg timme till Gurgaon. Indier, indier, indier, inte många andra syns till här i Gurgaon som ligger strax söder om Delhi och är som ett superkvadruppelt “Kista fast i Södertälje”. Nya höga hus, kontor, kontor, och andra kontor, mycket IT, moderna bostadshus typ gated comunity. Vi bor oxå på ett modernt affärshotell, väldigt dyrt för att vara oss (ca 650 kr per natt).

Hotellet

Tjusig dörrvakt

Ovanlig rumsdesign med badrum med utsikt – och insyn!

Affärshotell med alla möjligheter

Vi vet inte vad som fanns tidigare i Gurgaon, kanske ingenting eller bara något litet samhälle. Men under de senaste årtiondena har här vuxit upp en modern stad med ca en miljon invånare och betydligt fler arbetsplatser. Alla stora moderna bolag har kontor här. Och ett stort antal affärskomplex/malls. Till och med Tomas drar iväg till ett komplex och shoppar efter mycket om och men två par jeans, ovanligt med en mall utan A/C – borde ha köpt två handdukar istället!

Shoppinggalleria

Tomas är helt slut efter shoppingrundan!

Men inte ens i de fina kvarteren lyckas man undvika snubblet

Hur blir det egentligen så här?

Och titta här!

Bilparken är modern och fin här. Men vill man bli av med sin gamla kan man ställa den här.

Gurgaon är inte vänligt mot gångtrafikanter. Ska man ta sig från en sektor till en annan får man gå på motorvägen.

Långa vägar. Stekhett!

Dom håller på med gångbroar över de största trafikplatserna. Frågan är om dom blir klara?

Vanligtvis åker ju hela familhen på moppen eller mc’n, upp till 5 personer. Men här får man plats med hela släkten eller cricketlaget. Praktiskt!

På senare år har en annan trend etablerat sig stark här: öl! Det finns ett antal mikrobryggerier och andra barer här. De flesta ligger runt ett torg (läs parkeringsplats) i sektor 29. Det är också i denna sektor vi valt att bo för att ha nära! Trots Marias oroliga mage (som mest ger sig till känna från tidig morgon till förmiddag) lyckas vi prova oss igenom ett antal.

Första ölen. Första dagen. Före 13:00.

Det var tydligen vikingarna som lärde indierna brygga öl.

Det bästa var nog det ställe som Arne rekommenderade – Molecule – där den mörka lagern var riktigt bra. I övrigt var smakerna ganska mediokra, goda förvisso, men vi är ju så bortskämda med riktigt bra lokalproducerad öl hemifrån (Ping RNB). De flesta ställena är inriktade på en ung, modern och rik, indisk publik som verkar vara helt hörselskadad. Det är extremt hög “musik” överallt. Men ett folk som utan problem lyckas sova mitt på motorvägen kanske har andra hörselgener än vi tysta nordbor. Eller är det bara vi som blivit gamla? Fast vi harr svårt att fatta varför restauranger och barer utan dansgolv måste spela superhög sk. dansmusik.

Vid torget i Sektor 29.

Varning!

Här tog dom Paytm ….

Vi hade tänkt hinna med lite mer under tre dagar i Gurgaon men förutom Marias lite osäkra mage så fick Tomas feber och en hel dag tillbringade vi på vårt fina hotellrum. Men på kvällen gick vi till grannhotellet och åt en riktigt bra japansk middag.

På håll såg det ut som en ölburk. Men det var ett kontorshus.

Gated community. De flesta bor så.

Men det finns äldre lite mer vanliga hus också i Gurgaon. Men de är inte så vanliga.

Utsikt från vårt rum.

Vet inte om jag hade valt lägenheterna som “svävar”

Det här fattar vi inte riktigt: Dom började rulla ihop gräsmattan utanför vårt hotell.

Sen var det dags för en traditionell avslutning på resan inne i Delhi. Vi har under alla år gjort likadant och bott på samma ställe. Så även detta år. Vi tog en taxi de drygt 2,5 milen in till centrala Delhi och “vårt kvarter” i Pahar Ganj. Som vanligt har Tomas bokat via mejl på samma hotell som vanligt, RAK International. Inte det bästa, inte det sämsta, inte dyrast, inte billigast, inte renast, inte smutsigast, men vi har alltid gillat det, dom har alltid fixat eller lagat nåt. Men framförallt har “the boys” varit snälla och hjälpsamma med bagage, handdukar, dasspapper, tvätt, öl etc. Boys i form av lågavlönade nepaleser som kommer typ 6 månader och jobbar men sen åker hem igen, oftast återvänder dom år efter år. Tyvärr var inte favoriter här i år.

Den här gången funkade det inte lika bra och vi lämnade hotellet efter en kvart efter incheckning, gick tvärs över gatan typ och checkade in på ett annat hotell och först av allt skrev Tomas denna review på Tripadvisor, på engelska:

“We have stayed at RAK for 22 times between 2007-2017, 3-9 nights every time and we always liked it and staff has always been very kind and helpful.
We book this hotel 6 days again and we got it confirmed 950 INR + 300 for A/C.
Today 17 March 2018 after checking in and making us comfortable we asked for AC and then they told us the room was 1250 INR + 300 because other room was full.
The owner was very rude and wanted us to pay for his misstake.
Why not tell people before checking in? Or give the price we had agreed on.

So we checked out.
How can people be so rude to an older couple who has stayed there for so many times?

We have had more than 400 hotel nights all over India and nothing similar had ever happend.
We will not go there anymore, and YOU shouldn’t either.

You can very easy find good AC room nearby for 1000 INR or less

Tomas Larsson 61 years
Sweden”

Maria skrev en liknande, fast kortare, på Google.
Jo, vi var rätt sura faktiskt, hur fan kan man bete sej så mot stamgäster, vi har bott på RAK över 70 nätter, yes sju noll!

Utsikt i gränden från vår lilla balkong.

Tooti chowk i Pahar Ganj har fått en ny polisstation!

Maria shoppar bebiskläder

Shopping i Karol Bagh

Nu avslutar vi vår elfte resa till Indien.
11 resor till Indien utan att besöka Taj Mahal. Slå det den som kan!

Semesterresan – familjeliv i Bundi

Semesterresan – familjeliv i Bundi

VARNING FÖR GULL-GULL

Vi mötte ju Montu från familjen i Bundi redan i Udaipur. Han kom och överraskade oss. Gick först upp till vårt guesthouse men vi var inte där och sen möttes vi utanför i gränden. Det var ju vår kliffhanger från förra avsnittet.

Gullegull i allrummet

Krishna är kvar hos familjen

Vi tog kvällståget från Udaipur till Bundi. Som vanligt i Sleeper class. Det tog knappt fem timmar inklusive en mindre försening. Man träffar alltid på några intressanta och intresserade människor att tala med på tåget. Denna gång en ung bankman. Vi talade en del och sen frågade han om vi ville köpa öl. Det kan man inte på indiska tåg, men han hade kontakter. Man får varken röka eller dricka ombord på tågen, men han gjorde både och. Men man fick inte visa burken eller flaskan utan ha en trasa över. Vi köpte var sin öl via honom som vi fick sitta och smussla med. Vi köpte en biryani från en man med låda på magen. Det går förbi många försäljare med olika typer av mat och snacks, vatten, chai, godis etc.

På alla vagnar hänger listor med passagerarnas namn, ålder, plats och mellan vilja stationer man ska åka. Vi har plats 17 och 20!

Halvhemlig middag ombord

Vad gör vi i Bundi? Inte så mycket faktiskt. Vi har ju varit här hela elva gånger nu, vi kan ju stan och har sett det mesta. Vi tar det lugnt, umgås med familjen, går promenader.
På stan känner många igen oss. Vi äter ofta en lätt lunch ute på stan. Det kan vara samosa, kashori, pakora, lassi eller gudomligt god ras malai. När vi kommer första gången för året säger dom: “Long time” och vi: “Yes, one year”.

Tomas äter samosa på favorithaket

Tomas äter kashori på favorithaket

Pakora på favorithaket

Sathis brorson förbereder en ny omgång lassi – maler kardemumma. Mums!

Vi äter ras malai på favorithaket

Men alltid händer det något. En hel natt och nästföljande dag var vi utan vatten. Men då går det att hämta i brunnar på gatan, som fortfarande finns kvar för de familjer som ännu inte har rinnande vatten inomhus. En ledning hade gått av och det drabbade många hus i den här delen av stan.

Kanske blev pumpen överansträngd under vattenläckan ….

Hela gatan grävdes upp. Vi fick hoppa över.

En annan dag blev det överslag och strömavbrott flera timmar. Då gäller det också att fylla en spann med vatten, för snart tar förrådet av vatten på taket slut och då behövs pumpen.

Ser lite farligt ut – och trassligt.


En kväll blev det oväder:
Unseasonal rain. Det kom hotfulla moln redan på eftermiddagen och vi svenskar såg att det nog skulle bli regn. Här är det ju mer säsong som avgör vädret. Det blev ett väldigt åsk- och blixtoväder, sen kom vinden och till slut ett riktigt spöregn. Då gick elen i stora delar av staden. Och då blev det verkligen mörkt! Vana som vi är bär vi alltid med oss ficklampa och numera har man ju också alltid mobilen att lysa med.

Men Bundi är som vanligt vackert! Det är en blå stad. Den är fortfarande gammaldags, trots att det blir mer och mer bilar – viljet är helt falet i de smala gränderna. Men alla som kommer hit påtalar lugnet och att människorna är så trevliga och vänliga.

Huvudgatan

Höddu Ferdinand!

Det blir lite dammigt

Och trångt för bilarna att komma förbi ibland

Lite annorlunda mot hemma

Dom balanserar fint på bladen

Förr fanns dom i massor. Numera är dom lite färre.

Men tjuvaktiga är dom!

Utsikten från rooftopen mot palatset

Typiskt Bundi.

Också typiskt Bundi!

Många hus har mycket fina entréer. Många kör Scooter.

– Jag vill in hos er!

– Men det vill vi med och du står lite i vägen.

Vi vann!

Tomas fick en lätt förkylning och lite feber, ja eller mycket feber, inte alltid så lätt att veta om det är 35 grader eller mer utomhus i skuggan. Vi hasar runt sakta oavsett feber, vi dricker en massa vatten som vi svettas ut direkt, även en och annan öl slinker ner och sen ut genom armar och ben.

För att riktigt ta reda på om man har feber eller inte så kan man gå upp på berget bakom oss. Det är 36 grader i skuggan men det finns lixom ingen skugga alls när vi klättrar uppför. Det är stenigt och fullt av taggbuskar. Vi har med oss varsin liter vatten som vi dricker av hela tiden, vi hittar en liten skugga när vi väl kommit upp efter ca 30 minuter. Vår plan är att gå ytterligare en dryg km uppe på berget för att kolla in den cenotaph som vi ser från vår rooftop. Men det visade sej vara lättare sagt än gjort. Vi går en bit och det är små och stora taggbuskar överallt. Efter 20 minuter har vi bara kommit en liten bit och efter att ha letat efter en stig i ytterligare en kvart med hjälp av videotelefon till Tampi nere på Shivam ger vi upp och vänder neråt igen. Nu nästan utan vatten. Men det är fin utsikt!

Vi följer Tampi den första biten så vi hittar rätt mellan gränderna

Inte lärr att ta rätt väg själva. Här gick vi fel och fick trassla oss genom taggbuskar.

Ganska stenigt

Uppe!

Ända dit bort ska vi ….

Men dom här är i vägen och ingen chans att hitta en stig.

Fin utsikt på nervägen

Kocken som jobbade här för några år sedan har kommit tillbaka. Han har jobbat två år i Udaipur, men valde att komma tillbaka hit igen. Förra året lagade både Montu och Tampi en del mat uppe på rooftopen till gästerna. Vissa kvällar får de göra det även i år. Ibland är det mycket folk som äter här, inte bara de som bor här utan även folk utifrån som hört att det är god mat här, och då får grabbarna hjälpa till. Men ibland är det helt tomt. Inte lätt att planera. Vi äter ibland nere med familjen, särskilt om Isha lagat en rätt hon tycker att vi ska prova. Allt är så gott!

Tomas favoritfrukost: Aloo paratha med pickels

Marias favoritfrukost: Cheesetomato omelette med toast och chai

Vår vanliga middag: fried rice, dal och en veg

Matlagning i köket hos familjen.

Mat med familjen

Det är lite lättare stämning här i år än förra året. Då var pappa Ragu väldigt sjuk och de åkte fram och tillbaka till olika sjukhus och doktorer med honom. Det blev mycket fokus på sjukdom och elände och inte så mycket umgänge med familjen. Sen gick pappa bort i höstas och vi saknar honom verkligen. Han var en så vänlig och fin man. Men i år är det mer gullgull och snack och middagar med familjen etc. Småtjejerna Princie och Paki busar runt och leker med varandra, med oss och med de andra gästerna. Vi umgås oxå en hel del med de andra gästerna från tex Canada, England, Tyskland, Frankrike och t.o.m. Sverige.

Småtjejerna får mat.

Aktivitet i allrummet

Middag med Isha och Montu på rooftopen. Trevligt! Det är sällan dom har tid båda två.

Härmlekar med Pari.

Hm!

Dom är gulliga dom där två!

Censur! Tomas leker med ballonger ….

Pari som börjar närma sej 10 år har alltid varit så gullig och rar och otroligt söt har nu lärt sej så pass mycket engelska att det går att prata ganska skapligt. Vi sitter på rooftopen och leker lite härmlekar etc, eller så kommer hon in på vårt rum och leker med Tomas långa blonda hår. Hon gör lite olika håruppsättningar och säger “Tomas is a girl”. Hon är oerhört social den lilla damen, men på kvällen när hon ska lägga sej blir hon sur, ja jättesur, jag har nog aldrig sett nån bli så sur faktiskt, om man inte räknar sej själv förstås …. men jag vill ju inte heller lägga mej! Och inte gå upp – tillägger Maria ….

Pari och Tomas ….

Fint

Nr 3

Nr 4

Se så fin han blev!

Ny frisyr igen

Det blir fint

Ska bara fixa lite …

Tomas is a girl!

Fin liten tofs

Hello!

Gull gull!

Men nu åker vi vidare. Vi har en vecka kvar på årets resa.

Udaipur – Semesterresan som blev bröllopsresa och mer därtill eller Hur det gick till när vi blev föräldrar!

Udaipur – Semesterresan som blev bröllopsresa och mer därtill eller Hur det gick till när vi blev föräldrar!

Flygresan med mellanlandning i Mumbai (Bombay) och sen taxi till ett litet Guesthouse gick bra. Ut direkt för en snabb lunch och en öl och sen tillbaka till vårt Guesthuse och då såg vi skyltar på väggen att dom låser ytterdörren kl 23:00 ” no excuses, no arguments, no exeptions”. Men stället är så fint!

Mycket Rajasthanska utsmyckningar i trapphuset

Och inne i vårt rum.

Oj oj oj detta kommer ju inte att funka när vi ska träffa lite kompisar och framförallt gå på bröllop! Vi blir stressade och är beredda på att byta ställe, men det löste sej snabbt, dom låser 23:00 men vi får egen nyckel! No problem, tjohoo… Vi är undantaget som bekräftar regeln.

Dörrlås!

Här har vi ju varit flera gånger tidigare. Om vi räknat rätt är det nog vårt sjunde besök i denna vackra stad. Den här gången blir dock lite speciell: Det vankas svenskt-mexikanskt bröllop i Rajasthanistil! Sedan ett antal år tillbaka har vi hälsat på Henric som bor här sedan 12 år tillbaka och som de senaste åren drivit restaurang i staden där vi ätit varje kväll. De senaste åren har vi också lärt känna Laura, hand förtjusande flickvän, bördig från Mexico. Nu blir dom man och hustru och vi får bevittna det!

Vi får börja med att skaffa anständiga kläder och fundera över bröllopspresent. I Indien ger man guld till bruden och i övrigt gärna en ojämn summa pengar. Men lite roligare än så vill vi gärna vara. Just i år har vi ransonerat bort mycket från packningen, bl.a. en del presenter. På flygplatsen hittade vi dock fina paraplyer som kan passa i både sol och regn och både i Indien och om bröllopsparet kommer på besök till Sverige på sommaren … Sen ger vi bort en av våra flaskor Gammel Dansk som vi alltid har med oss som magmedecin. Den uppskattas säkert. Vi går på jakt i stan efter ett fint bröllopskort och presentpapper. Maria köper blingbling och en sjal i rött och guld som passar på bröllop och Tomas köper en guldig kurta (lång indisk skjorta) med röda silkesbyxor. Nu blir vi fina!

Förberedelser

Själva bröllopet börjar kl 15 med fiffning för damerna, killarna börjar 15:45 och klär på sej på 5 min, sen är det turbanlindning som gäller. Men båda grupperna förses med lite stärkande dryck. Det behövs innan den långa ceremonin – först brudgummens ritt med följe (Baraat) och sedan själva bröllopsceremonin.

Traditionell hennautsmyckning som många kvinnor har på bröllop (dock inte Maria). Jessika blev mycket vacker.

Pojkarna samlas

Först får brudgumnen sin turban.

Ganska hårt lindat. Paul blir fin och glad!

Tomas också!

Brudgummen och hans best man

Baraaten börjar. Först går musikerna och sedan dansar alla bröllopsgästerna i procession och sist rider brudgummen (traditionellt på väg till brudens hus).

Sen blev vi både snabbt gifta och föräldrar!
Bruden hade sin far och sin bror med på bröllopet och brudgummen sin mor och sina systrar. Det ska vara ett gift par som vittnen vid ceremonin. Henric fick sina vänner, ett indiskt par. På Lauras sida var det svårt att hitta några. Så vi var det närmaste man kunde komma. Det visade sig att vi var de närmaste vännerna som var så gott som gifta (common law marriage).
I och med att vi blev bröllopsvittnen är vi nu också i princip Lauras föräldrar! Så fort det gick!

Bruden med far och bror.

Brudgummen med mor och systrar.

Vi sitter på brudens högra sida vid ceremonin.

Men ceremonin är ganska långrandig. Tomas fick sitta och dutta med blommor, röd färg, små snörstumpar, lite nötter, pengar etc i en evighet. Sen gällde det att kasta barkbrös i elden när översteprästen läser vissa ord i versen. Problemet är bara att det hela inte är så tight. Översteprästen och särskilt andreprästen är trött (gäspar ljudligt och stort) så det är svårt att hålla tempot. Det hela verkar ganska oredigerat, men ändå seriöst. Men mitt i kan ändå prästen ändå svara i mobilen.
Vi har ju lärt oss hur det kan gå till eftersom vi varit på flera bröllop, men många i publiken/församlingen fnissar hejdlöst vid både mobilsamtal och stora gäspningar.

Mycket av det mesta till ceremonin

Elden som brudparet sammanbundna går runt sju gånger och som symboliserar att de nu är tillsammans under sju livstider.

Bruden får sitt guld.

Vi har aldrig tidigare varit på ett indiskt bröllop som inte varit både vegetariskt och helt torrt (dvs. utan alkohol). Så detta var vårt första. Till maten, som naturligtvis var fantastiskt god både från det indiska och mexikanska köket (det mesta lagat av brudens bror som tidigare jobbat som kock), serverades både öl och rom. Vi drack rom o cola ….och dansade natten lång. 02:30 var vi hemma igen, tassade tyst in och sov som en stock, skönt med egen nyckel…

Utflippning ….

Förra året hade Henric en restaurang på rooftoppen på ett hotell, där vi bara bodde en trappa ner. Ett fantastiskt ställe (läs gärna bloggen från i fjol). Men av olika skäl har han bytt till i år. Han och Laura var på resa i Mexico under sommaren och nu har de startat Amber som har både indisk och mexikansk mat. Och vilket ställe! Så vackert läge vid sjön och så vackert inramat med nybyggda hus i Rajasthanistil och med en mexikansk lounge-hörna.

Amber!

Otroligt god mexikansk mat är gott som avbrott till det indiska köket.

Traditionell mexikansk stengryta, sk molcajete, fylld med godsaker!

Holika och Holi.
En av de gladaste och mest färgstarka (även om det mesta är färgstarkt) högtiderna i Indien är Holi. Det är lite typ som vår Valborg, ut med vintern, och in med våren, folk är glada och dricker lite av både det ena och andra. Dagarna innan kommer bönder till stan och säljer halm och skalade trädstammar. De används för att göra “midsommarstänger” som man sedan i så gott som varje gatukorsning tänder på kvällen innan – Holika. Man placerar dom så att så många elledningar och teleledningar som möjligt ska brinna upp – ser det i alla fall ut som. Man dekorerar med Holifärger. Sen säljs det pulverfärg överallt på stan. Numera även ihop med sprutpistoler som kan användas för att spreja både färg och vatten. Holi inleds sedan med tempelbesök på morgonen och sedan sätter det igång!

Många färger är det

Holika bålet förbereds. Bredvid vår värd Raju med barnbarn.

Färgerna använd även till att dekorera bålen.

Man kladdar och slänger färg på varandra i alla kulörer. En del blir även lite förfriskade av både det ena och det andra och blir då både lite närgångna och ibland saknas allt omdöme. Det sägs att det kan vara lite farligt ibland men vi råkade bara ut för att bli av med en bandana. Redan innan frukost kladdar vår värd på guesthouset skär färg i ansiktet på oss. Vi var inte riktigt beredda och hade inte på oss “holikläder”. Vi tar en promenad och det tar bara ett kort tag så är vi väldigt färgglada. Alla ropar Happy Holi!!! och går fram och kladdar färg i ansiktet på oss och sen får man en kram så att kläderna också blir “holistiska”. Det tjoas och tjimmas frisk under dagen och eftermiddagen, sen mot kvällen tvättar man av både sej själv, gator och trappor. Sen äter man middag och umgås på vanligt sätt.

Mycket selfies och groupies blir det denna dag ….

Men poliserna verkar man låta bli att kladda ner. Dom uppskattar dock att bli fotograferade!

Färgglad Tomas – Happy Holi!

Happy Holi!

Denna gång hann vi inte med några direkta sevärdheter i Udaipur och tyvärr inte heller någon MC-tur som har varit så trevligt under tidigare år (se bloggen). Men vi hann umgås med vänner och hade mycket trevliga dagar ihop med många olika nationaliteter – bröllopet gästades av vänner till brudparet (flera som vi träffat tidigare) från Indien, Sverige, Mexico, England, Australien, Marocko, Holland etc.

Ett rullande bibliotek har vi dock inte sett tidigare.
Men vill ni se ner vanliga bilder från Udaipur så kolla förra årets blogginlägg!

Nu har vi fått lägga om resan lite jämfört med våra luddiga planer så nästa anhalt återkommer vi till …. Men för er som varit med ett tag är det kanske inte så svårt att veta vart vi är på väg!

Vi mötte en kändis ….

Liten Holi-filmsnutt

Tjohoo…

Semesterresan – Hyderabad

Semesterresan – Hyderabad

Hej there Hyderabad, står det på en stor reklamskylt när man rullat några km med taxin från flygplatsen. Det är IKEA som gör reklam för sin första Indien-butik som just öppnat, och senare i höst ska man även kunna beställa varor och få hemleverans.

Hej hej…

Bra pk-uppmaning. Men vi har sett ett par exempel på att dessa inte följs av alla ….

Anledningen till att vi väljer att åka till Hyderabad där vi inte varit tidigare är flera. Den viktigaste är kanske maten (se nedan). Men det finns också ett antal sevärdheter värda ett besök för oss turister på Semesterresan: Monumentet Charminar, templet Birla Mandir, landets största Buddastaty placerad mitt i en sjö och 1500-talsfortet Golkonda.

Char minar betyder fyra torn eller minareter och det är en byggnad som härstammar ända från 1500-talet. Hela Hyderabad är väldigt muslimskt så det finns moskéer i nästan varje kvarter. Vid böneutropen konkurrerar de med varandra. Vi har också tittat på den vackra moskén Ek minar. Ek betyder ett (1). Men det finns också hinduer i stan och ett vackert exempel på det är templet Birla Mandir byggt uppe på en av de många kullarna i stan på 1970-talet helt i vit marmor.

Två av de fyra tornen. Synd, men behövligt, med renoveringen.

vi klättrar upp för alla trappstegen i ett av tornen och tittar på utsikten. Man måste vila lite när man kommer upp!

Ett torn!

Tyvärr är alla heliga platser inte tillgängliga med kamera. Framför allt hindutempel, i detta fall Birla Mandir.

Men även utifrån är det fint.

Golkonda fort ligger en bit från centrum uppe på ett berg. Det är ca 750 trappsteg upp och lika många ner. Det är varmt när vi går upp men det fläktar lite som tur är. Utsikten över stan är magnifik.

Vi försökte oss på att tillhöra videokategorin för att spara lite pengar, men det gick dom inte med på. Här kostar det ändå inte så mycket som på många andra ställen för oss “vitingar”.

Trappsteg!

Utsikt mot de mer moderna delarna av staden.

Mera utsikt!

Gratis foto på tjusig modell uppe i fortet.

Golkonda är också känt för sina diamantgruvor. Härifrån kommer bl.a. Kho i Noor. Vi tror att det bor en diamantgreve i det här huset.

Buddastatyn mitt i sjön byggdes 1992. Den är 17 meter hög och väger 320 ton. Ganska maffig. Man åker dit i en liten båt med en massa andra turister som tar selfies.

Utsikten mot sjön och buddastatyn uppe från Birla Mandir.

Populärt motiv!

I parken där man tar båten bör man inte visa för mycket kärlek till sin nästa. Det är ju familjer med barn i parken som kan se.

Som vanligt vankar vi runt mycket i staden, förutom till de större sevärdheterna. Trevligt att bara se sig om. Det är tydliga kvarter med olika innehåll i staden, precis som på många andra håll i Indien och i andra världsstäder. Några exempel: skor, tandläkare, däck, slakterier och så våra möbelkvarter.

Skor, skor och åter skor så långt ögat når.

Närmaste butiken till vårt hotell är en konkurrent till IKEA. Vi får se hur det går!

H&M finns också på plats.

Heliga kor är inte heliga överallt.

Ingefärakvarter.

I däckkvarteten stinker det gummi!

En del moskéer ligger mitt i gatan.

T.o.m. stationen set ut som en moské.

Gubbar, gubbar, gubbar ….

Och lata gubbar!

Ännu fler lata gubbar!

Men staden har också en del vackra parker.

Man bygger metro i Hyderabad. Det sker med sk. PPP (OPS på svenska, Offentlig Privat Samverkan). Inte utan problem här heller vad det verkar (jfr NKS). Man har byggt en linje på 30 km lite mindre centralt i staden (vi har inte fattat var). Sen har man fortsatt med en central linje men stött på problem. Finansieringen blir knepig eftersom den första inte är så populär. Den är tydligen i princip tom på folk utom vid rusningstid och inte ens då särskilt full. Kostnaderna för den centrala drar iväg och det blir bråk om svart arbetskraft etc. Nu står den delvis färdig och med en massa halvrivna hus vid sidorna.

Metrobygget strax intill tågstationen.

Ser lite rackigt ut.

Rester av det som var.

Ibland kanske inte den indiska arkitekturen är den allra snyggaste!?

Ola och Uber- apparna funkar fint i år trots att vi bytt telefonnummer, mycket bra för oss för här måste man verkligen åka en hel del taxi. Det är långa avstånd i den här staden.

Förra året åkte vi en del taxi också och då använde ett “plånbokskonto” som vi efter mycket om och men fick in pengar på utan att ha ett indiskt bankkonto. Paytm-kontot med drygt 6000 rupier kvar sen förra året tog det bara 12 dagar att få gång igen, och ett dussin supportmejl och halvsura påpekanden via Twitter. Men det är en annan historia och den får inte plats här…

Riktigt så här tjusiga är inte Ubertaxin. Men plötsligt stod dom här på en bakgata – säkert 8-10 stycken – och glänste.

Det finns uppenbart ett bilintresse i stan!

Uppmaning i lite finare kvarter.

Liksom denna ….

Liksom i Bangalore, som vi utnämnt till världens snubbelstad nr 1, så är det inte alltid så lätt att gå omkring i Hyderabad.

Färdig installation! ….

Inte lika färdig installation – tror vi ….

Hyderabad är Indiens fjärde eller femte största stad och liksom i Bangalore (se förra året) så finns det ett tiotal bryggeripubar som naturligtvis måst besökas. Många goda öl har vi provat men gemensamt har dom en bra bit kvar att kunna nå upp till samma nivå som Roslags Näsby bryggeri.

Skål skål!!

Skål!

Tomas & Maria skriver om vårt hotell:
När man kommer till en storstad är det skönt att ha ett rum bokat och inte bara bli avsläppt med en taxi nånstans och gå runt med ryggsäck och knacka dörr och kolla rum och priser. Vi gör research, kollar tripadvisor och google och läser vad andra tycker, vi kollar oxå olika distrikt etc etc. Folk tycker så olika så det gäller att läsa mellan raderna när folk säger “absolutely fantastic” eller “don’t go there!”
Vi hittade till slut ett ställe, Sai Prakash som verkade ok, enligt vad som ingår på rummet och själva hotellet, typ det här:

Lång lista med faciliteter! Låter bra, eller hur!

Tomas mejlar och ställer ett antal frågor om vad som skiljer mellan olika rums- och priskategorier etc. Vi får inget svar. Han mejlar igen. Inget svar. Då ringer Maria och får halvdanna svar på frågorna, men vi bestämmer att boka ändå.
Vi checkar in och vi verkar ha en bokning, dom fattar i alla fall vilka vi är när vi kommer. Inte så många andra “vitingar” här.

Skapligt rent och bara normalt fuktskadat i badrum och så, hörn etc normalt Indien smutsiga. Säng OK, hård kudde, ungefär som en träbit, vi har A/C, so far so good.
Vi går ner till vår lilla bar/restaurant och tar en kall öl och en Chicken 65, gott och bra!

Frukostarna kommer att gå till historien. Vi har provat både roomservice-varianten och att gå ner till baren/frukostmatsalen. Båda med ganska dåligt resultat. Vi utnämner personalen här att till priset att gå mest långsamt i hela världen (Indien inräknat). Det tar 50 minuter att få ett stekt ägg och sen får man vänta på toast en stund till. Tomas tar oftast Vada med Sambar eller Masala Dosa, typiska sydindiska frukosträtter som brukar gå fort, men inte här. När man ätit upp får man vänta en stund till på chai resp kaffe. Tålamod krävs! Vid roomservice glöms hälften och när man får sin omelett är den kryddad med både mjöl (!) och kackerlacka …. Tilläggs bör kanske att man nästan ingen annan stans kan få så goda omeletter som i Indien!

Mysig frukostmatsal. Här hade dom ändå tänt.

Inkl kackerlacka. Knaprigt, men inte så gott kanske ….

Nu är detta kanske inte jätteviktigt eftersom vi inte vet om frukosten ingår eller inte. Det står på deras hemsida att det ingår och när Maria ringde så sa dom att den ingår. Men eftersom det knappt går att få frukost samt att när vi till slut fått frukost kommer nån sättandes på kvällen till rummet med ett kvitto i handen och vill ha betalt. Vi har vägrat ett par gånger men två dar har det varit lungt ….så vi vet inte riktigt…

Till slut tröttnade vi och sista dagarna skippade vi frukosten och åt ute på stan istället, samosa, kachori och kaffe, snabbt, gott och billigt (totalt ca 15 kr).

Godare!

Gott ingefärsthe! Och att doppa sk. osmania bisquits i var helt underbart!

Andra saker som står på listan misstänkte vi starkt inte skulle ingå – har aldrig hänt på hotell i den här prisklassen i Indien (250:-): strykjärn, minibar, morgonrockar och tofflor samt mineralvatten. Men det man nog misstänkte skulle ingå gör inte heller alltid det: dasspapper och varmvatten. Varmvatten behöver man kanske inte alltid, men när det inte ingår dygnet runt brukar det tydligt framgå när man kan förvänta sig att t.ex. kunna raka sig. Så är det inte här….

Är allt verkligen så dåligt? Visst inte, i samma “frukostrestaurang” som faktiskt är mycket ljusare på kvällen än på morgonen kan man få god mat, öl eller en drink om man vill, till snabb och effektiv service samt ett leende!

Hotellet inifrån lobbyn.

Om maten:
Staden Hyderabad är berömt för sin mat, främst för sin Biryani, långsamt kokt ris i olika färger med en attans massa kryddor. Sen blandas det med kyckling, lamm eller nåt annat man valt. Generellt är maten ganska stark här, ibland frågar dom om man vill ha spicy eller less spicy. Tomas tar alltid spicy och då ser kyparen lika glad ut som ett barn får en glass på söndagen utan att behöva belasta sin veckopeng.
Men ibland får man kämpa när man ska beställa för ibland tycker dom att man ska ta nåt annat, dom kanske tror man är klen. Men vill man ha Keema Palak så vill man, till slut gav dom med sej och efter ett tag så fick man en alldeles fantastiskt god och rejält stark Keema med ris, dvs stark lammfärs med spenat, typ som köttfärssås.
Maria väljer no spicy, men får ändå både starka pommes och starka stekta ägg – till frukost.

Chicken biryani!

Efter 6 nätter lämnar vi staden. Efter förhandlingar med utcheckningspersonalen om notans frukostdebitering så betalade vi till sist inte för frukostarna. Vi hade ett ganska bra förhandlingsläge eftersom de i tvätten även förstört en av Marias tröjor. Nu går det bara att använda till Holi. Nu drar vi iväg till flygplatsen…

Hej-då-rabad!

Mot bröllop!

Semesterresan

Semesterresan

VARNING – INNEHÅLLER SEMESTERBILDER

Årets resa heter semesterresan på grund av att vi har semester och för att vi reser, ganska självklart eller hur? Maria är rejält utarbetad och behöver vila med allt vad det innebär, tex att starta en riktig semesterresa, till Goa!

Fötterna i sanden!

Vi hänger på balkongen, här lixom hemma…

…varje kväll…

…och by night.

Flyget med mellanlandning gick bra, tog totalt ca 11h. Vi lyckades faktiskt sova en liten stund och landade 06:30 lokal tid, men knappast utvilade.

Det var intressant att åka till Asien i OS-tider. Mycket tydligt att Helsingfors är porten till hela Asien flygvägen. Massor av idrottare var på flygplatsen i Vanda. Och före oss i säkerhetskontrollen och passkontrollen stod vår idrottsminister Annika Strandhäll. Vi önskade lycka till (eller Maria gjorde, T har ingen koll på varken idrottsministern eller OS ….).

I år har vi en annan typ av visa, e-visa. Det är möjligt att få det upp till 60 dagar nu, så det räcker för oss. Trots mycket folk i visa-kontrollen i Dabolim tog det evigheter i kön. Men när vi var klara stod det en taxi från vårt “hotell” och väntade på oss. En bra chaufför och bil gjorde att det blev en bekväm resa de 7 milen ner till den allra mest södra delen av Goa, Palolem.

Vi bor fint i en hydda på stranden, typ 10-20m från vattnet (beroende på tidvattnet), man hör vågorna hela tiden och har full havsutsikt från sängen, inte dåligt. Varmvatten- och strömavbrott ibland.

Två turister och deras strandhydda ovanpå butik…

Sängutsikt

Sovrum och vardagsrum i ett…

Det är fantastisk god mat hela tiden, vi äter fisk och skaldjur till varje måltid. Mest blir det goda räkor, lagom stora räkor, i ris, i svag, stark eller supersuperstark (full spicy) sås, typ Vindaloo och Balchao. Så gott att man smäller av! Vi dricker naturligtvis skapliga mängder öl, lite vin och kanske en grogg nån gång… Maria frossar i portvin!

Alla hjärtans dag

Fräääsch frukost…

Aloo Parantha – bästa frukosten…

Prawns Biryani – it is inside…

Seafood fried rice.

Golden Fried Prawns

Kingfish fry

Prawns Balchao – full spicy!! Starkast hittills…

I övrigt går vi på stranden fram och tillbaka, tar ett dopp, går lite till, äter igen, går, tar ett dopp etc. Vi smälter in fint bland dom andra turisterna, många äldre och knubbigare än vi. Vi har till och med shoppat! Tro det eller ej men vi har köpt ett par solglasögon och en tröja, till vem säger vi inte!

Turist javisst

En annan turist javisst

Små strandfilurer…

Stora strandfilurer…

Strandpaus…

Strandpaus II

Chaudi ligger typ 3-3,5 km här ifrån och dit går man när man behöver ta ut pengar och skaffa sim-kort. Vi räknade till 10 st ATM utspridda i den ganska lilla hålan, ibland funkar det och ibland inte.
Simkort är en annan historia, vi vill ha Airtel så vi går till Baba Cyber Cafe:
no only Vodafone possible, will be activated in 3 days, you can go to other place for Airtel
Vi går till ett annat ställe där det ska finnas Airtel på övervåningen och Vodafone på undervåningen:
Airtel simcards are expired it will take 3-4 days to activate
Vi går ner till Vodafone, it takes 3 days to activate and you need photo and copy of passport and visa.
Dom säger prova VIVO dom kanske har Airtel
Vi traskar vidare till VIVO, but no Airtel
Tillbaka till Baba cyber cafe – yes its possible but now its after 12 o clock on Friday so activation will be after 3 days from Monday…but go back to Vodafone they maybe can start process today.
We will do…
Varmt ere oxå och vi får köpa en flaska vatten till.
Tillbaka till Vodafone men innan slank vi in på ett Xerox- ställe och tog kopior på pass och våra nya visa som vi inte kunde kopiera hemma eftersom vi inte fått dom förens vi kom hit.
Foton på oss själva hade vi.
Vi beställer i alla fall tre simkort och skriver under här och där samt emellan.
It takes 3 days but if “Vodafone” shows up on mobile tomorrow you can come tomorrow for activation.
Precis när vi är är färdiga sätter dom på A/C’n
Vi dricker vatten hela vägen de 3,5 km tillbaka till vårt ställe, tar en öł, äter god prawn fried rice, tar en öl till…

Vodafone!

Nästa morgon när vi vaknar står det Vodafone på våra mobiler och på plattan!
Tjohoo – vi får gå fram och tillbaka till Chaudi i dag igen!
Vi traskar i väg först efter 12 eftersom vi väntat på att få tillbaka våra pass som varit på registrering.
Det är varmare idag men när vi kommer fram är A/C’n på och vi känner oss mycket välkomna. Efter typ en halvtimme är allt aktiverat och vi blir så glada att vi studsar runt på grönsaksmarknaden och senare på krimskrams- samt fiskmarknaden.
Vi går sakta sakta tillbaka med en kort äldre dam från Canada, sen blir vi hungriga och törstiga.

Stor grönsaksmarknad i Chaudi.

Fiiisk…

Vi hade faktiskt en idé om vår fortsatta resa denna gång. Men när man har det går det inte som man tänkt. Ett bröllop kommer i vägen och vi har ägnat en del av veckan till att fundera hur vi nu ska göra och ändrat resplanen helt och hållet. Nu har vi också för ovanlighetens skull och för detta viktiga bröllops skull bokat både resor och hotell för de närmaste tre veckorna.

Mer om detta i nästa bloginlägg 🙂

Men vi kommer sakna det här!

Slutfas i Bangalore och Delhi

Slutfas i Bangalore och Delhi

När allt är klart med hojarna hos Wickedride tar vi oss snabbt till hotellet
med en Ola (typ Uber). Det är oerhört smidigt och billigt. Vi byter om och tar en snabbdusch och så nästan springer vi iväg de 8 och en halv minut det tar att gå till favoritbryggeripuben Arbor. Vi får toppengod öl och burgare och sitter där resten av kvällen innan vi somnar tidigt.

Skumt tom galleria

Vi har några dagar i Bangalore innan flyget går till Delhi och vi bara har en dag kvar av resan. Dessa dagar förflyter ungefär på samma sätt: Vi går långt, trots att det är väldigt varmt, ca 37/38 grader. Vi besöker ett par museer (men på museet för modern konst som vi gått till i 90 minuter i hettan, tar dom 500 rupier av oss i inträde och ni vet vad vi tycker om det!) Vi besöker också den stora botaniska trädgården med helt fantastiska träd från hela Asien. Tyvärr är inte det stora växthuset igång, men det är vackert ändå.

Grönt!

Olika träd

Tomas ser liten ut jämfört med jättebambun

Växthus utan växter

…nej vi lyckades inte plocka några…

Det finaste med Bangalore är alla träden som kantar alla gator och som gör att man en stor del av tiden kan gå i skuggan. Bangalore är väldigt grönt! Men träden har alla färger – korallröda, gula, lila.
Det gäller att försöka ta vara på de intrycken trots att man hela tiden måste spana efter var man sätter fötterna – Bangalore är verkligen snubbelstaden nummer ett. Nu står det i tidningen nästan varje dag att man försöker göra staden mer gåvänlig, men man har problem med kvaliteten i jobben och de fixade trottoarerna förfaller snabbt.

Artikel om kvalitetsproblem i byggsvängen

Vi kan intyga att det stämmer!

Ibland fin beläggning, men svårt ändå…

Fan vad uppgrävt det är!

Maria provar också på lite olika sydindiska frukostar. Tomas äter masala dosa hela tiden. Till slut fastnar Maria för en slags mannagrynsgröt som finns i en kryddig och en söt variant.

Maria provar allt på en gång

Mannagryn!

De sista nätterna och en dag tillbringar vi som vanligt i Delhi. Vi flyger från Bangalore och tar en Ola-taxi ut till flygplatsen vilket fungerar alldeles förträffligt. Men när vi beställer en taxi på flygplatsen i Delhi för att åka in till hotellet så funkar det inte alls. Det finns ingen tydlig upphämtningsplats för Ola och Uber och chauffören kan ingen engelska så vi lyckas inte hitta varandra. Två gånger försöker vi men ger till slut upp och tar en “svarttaxi” i stället som dock kanske bara kostar 25% mer – men han kör som om vi ska till BB. På slutet genom marknadsgatan Main Bazaar i Pahar Ganj där vårt hotell ligger får han dock slå ner på takten betydligt. Det är smockfullt med folk och dessutom filminspelning vilket alltid resulterar i ett relativt stort kaos.

Lite folk ba…

Vår relation till taxi har under denna resa varit blandad. Vet inte vem som tagit flest poäng, men Uber funkar inte så bra alla gånger. Åtminstone inte om man som vi valt att betala med Paytm som ibland verkar ha problem med servern. Det resulterar för vår del att ytterligare en resa till flygplatsen ställs in samtidigt som bilen ska hämta upp oss. Det blir lite stressigt när man står med all packning ute på gatan kl 06:45 och inte har en taxi till flyget hem till Svedala. Vi provar med Ola igen men tror nästan inte våra öron när ytterligare en chaufför faktiskt inte talar ett ord engelska. Lite konstigt när man kör folk till flygplatsen i ett land där det talas åtminstone 25 olika språk. Tomas räcker över luren till en man på gatan och vi blir till slut upphämtade.

Underhållningsservice i taxin

3 rubriker hade denna resa:
10-års jubileum har vi nu genomfört. Vi tror att vi kommer att fortsätta resa till Indien! Vi gillar det helt enkelt och vi tror att Indien gillar oss.
Same, same but different har det också varit. Vi besöker ju varje år Bundi och så även i år, vi försöker också hitta på något nytt. Södra Indien skiljer sig mycket från de norra delarna, det kan vi nu tydligt konstatera efter några år här i staterna Kerala, Karnataka och Tamil Nadu. Tamil Nadu, som var nytt i år för oss, var en intressant bekantskap och vi kommer säkert att komma tillbaka.
Pensionärsresan kände vi mest av i början när det handlade om att köpa tågbiljetter för senior citizen. I övrigt har vi känt oss rätt unga, trots vår ålder …
Drygt 200 mil på mc blev det – en bra start på hojåret!

Rutten, typ

Vi glömde aldrig våra hjälmar i moskén…

Brevbärare…

Det är ofta avslappnande att ha semester

Tack för att ni var med – Hej då!

MC i bergen mm, part three

MC i bergen mm, part three

Vi ska bergis åka upp till Kodaikanal

Vi började åka mot bergen för att hitta svalka. Dagen innan stod det mycket om vattenproblemen i regionen och om demonstrationer för bättre vatten och vattentillgång i samband med World Waterday. DNs korrespondent är också på plats i Indien för att rapportera om olika vattenprojekt. När vi närmade oss bergen blev vi stoppade två gånger av demonstrerande kvinnor som hade spärrat av vägen med sina vattenkrukor och satt sig “på tvärs”. Vi tvåhjulingar blev dock igenomsläppta. Vi ser ofta kvinnor bärande vattenkrukor längs vägarna här i Tamil Nadu. Och på plats uppe i bergen åker många tankbilar med vatten omkring, även till vårt hotell.
(Se även videon).

Första taket utan fläkt!

Vi närmar oss bergen.

Kvinnorna demonstrerar genom att blockera vägen med sin färgglada vattenkrukor – i plast…

Dom tankar vatten till vårt hotell. Och vi som tom tvättat lite på rummet!

Fina vägar som bär uppåt!

Delvis höga träd längs vägen uppåt.

Maria trodde att det skulle vara stentufft att köra både uppåt och nedåt, men det gick ganska bra. Alla serpentinkurvtagningar kanske inte skulle få bästa betyg på körskolan, men det var ändå ok. Vägarna och beläggningen är också överraskande bra – bättre än många ställen på svensk landsbygd (inkluderat gator i Täby kommun …). Men på väg upp till Kodaikanal la dom fiber vilket gjorde vägen lite smal vid möten med buss etc. Det är ett helt betagande/bergtagande vackert landskap och det pågår mil efter mil. Foton och film i farten kan inte göra det rättvisa – Men en kolla ändå på videon ….
Humöret är på topp och våra planer grusades inte denna gång.

Delvis uppgrävd väg för ny teknologi – fiber!

Något som däremot förföljer Maria är problem med bensintankar. Ni som känner Maria vet att hon två gånger fått byta bensintank hemma till följd av läckage. Hojen här har naturligtvis luktat lite soppa redan från start, men nu har den börjat droppa också. Det är bara att försöka fixa – och snabbt gick det! På en timme hade en kille löst problemet för mindre än vad en öl kostar!

Aj, Aj, Aj det droppar soppa!

Tack för hjälpen!

Vi tog till vänster. Undra vart vi hade kommit om vi tagit till höger?

Här uppe i bergen är det typ 20+ men varmt och lagom i solen, vi promenerar runt, tex runt sjön som är 6 km. Vi får leta lite för​ att hitta mat- och drickaställe, men med fantasi, öppna ögon, samt Google maps så går det bra. Lite konstigt eftersom det är en hillstation som är väldigt turistisk, men allt i Indien går inte ut på att äta och dricka – till vår stora förvåning!
Men på det finaste hotellet Carlton hittar vi de högsta priserna vi någonsin betalat i Indien för en öl (eller fyra ….).

En bänk för Tomas, men vi använde den faktiskt inte.

Vi går runt sjön.

Finfin utsikt häruppe!

Mmmm, fint va!?

Via en bygata

Utsikten från vår balkong

Konstig kombination!

Är dom fängelsekunder eller kollar dom på sport?

Det kristna budskapet blir klart påtagligt klockan 05:45 och ca 110 db och under 30 minuter framåt. Muslimernas minaretutrop vid femtiden är betydligt kortare. Hinduerna verkar dock hålla tyst på morgonen.
Bra öronproppar löser dock problemet men man måste trycka till dom stenhårt.

Soluppgången

Vi kom kom upp på torsdag kväll och då var det ganska lugnt, men på lördagen invaderas det av varma indier, och den riktiga högsäsången med betydligt högre priser och mer trängsel börjar en vecka senare​ vid månadsskiftet mars/april.

Pillar Rocks är ett utflyktsmål för många.

Lördagsutflykt i bergen

Pinjeskogen är också poppis.

Vi åker vidare och det är lika vackert ner som upp och när man efter många mil kommer ner på slätten igen fylls den av palmer och bananplantager och varningsskyltar för vilda djur och elefanter – men återigen har vi otur och skådar inga stora djur. Vi bor i en mellanort, Tirupur och kostar på oss ett lite finare ställe, en resort, med pool, bar och bra restaurant. Sen mot Mysore och nu är vi tillbaka i Karnataka.

Behöver inte kommenteras!

Pool!

“Liten lunch” längs vägen – men ibland blir det bara några kex.

Lite knölig körning när vägen är avstängd och vi får ge oss ut i gränderna i byn.

In mot hårnålskurva – vilken i ordningen.

Ett av många stopp för att beundra utsikten.

Genom bambuskogen

Under körning!

Rast i palmlund

I Mysore vandrar vi runt och tittar på den enormt stora grönsaksmarknaden, palatset och en del mysiga kvarter. Hade även här lite svårt att hitta bra restauranger men fick tips om ett ställe från Mikael som vi träffade i Kodaikanal. När vi kom dit blev vi informerade om att dom bara serverade öl. Helt ok för oss! Dom serverade också bra mat. Det vi hittade i övrigt var ett femstjärnigt hotell och en ganska sunkig bar (igen – typiskt oss) och båda hade bra mat, men frågan är om inte fiskrätterna på den sunkiga baren slog hotellet, trots att priset bara var en tiondel.

Palatset

Man fick inte fotografera inne, men det var fint

Bananer, bananer, bananer!

Och lite annan frukt.

Och blommor att hedra gudarna med.

Låga stolar i baren….

Filmreklam

Arbetare och tjänstemän….

Inte alltid lätt att ta sig fram.

Fastmurad?

Tillbedjan!

Muralmålning….

Sen är vår sista hojdag för denna gång ett faktum. Vi har femton mil kvar till Wickedride i Bangalore.
Ska vi klara oss utan punktering eller andra missöden?
Jaa! Vi klarade oss bra. Det som hänt är en trasig bensintank, tossig mörkerkörning som dock slutade lyckligt. En bil körde dock in i Tomas hoj sista 4,5 milen innan Bangalore, men också det med lyckad utgång för alla inblandade både fordon och förare, trots att det var vid 50-60km/h. Nja, fast Tomas luggage-rack blev rejält snett, hoppas att dom inte gnäller på Wickedride.

Tack Google Maps för hjälpen!

Paperwork vid återlämnandet

Nu är dom tillbaka hos sina kompisar – Desert Storm och Dispatsh

Vi är tillbaka helskinnade i Bangalore och nu återstår bara några dagar i storstäderna Bangalore och Delhi innan hemresan om knappt en vecka. Vi återkommer med ett sista kapitel i bloggen!

Tomas har också efter stor vånda lyckats göra sig av med sin gamla hjälm som åkt fram och tillbaka​ till Indien ett otal gånger. Maria köper alltid ny häjlm i Indien och ger bort den i slutet av resan, men Tomas har envisats med att ta med sin hemifrån. Och sen fått separationsångest när vi ska hem. Men äntligen!!!

Hej då hjälmen!

No puncture!!!

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Vi gled skapligt lätt ur Pondicherry även om det är rejält trångt ibland och oklar skyltning. Vi åt en lätt lunch bestående av omelett på ett bananblad. Det var delvis helt otroligt fin åkning på lagom kurviga vägar. Vi hade siktat in oss på ett ställe längs kusten som heter Velankhanni som hade gott om hotell. Väl framme vid fyratiden tyckte vi att det var väl tidigt att ta in på hotell så vi bestämde oss för att köra i alla fall en timme till. Solen börjar sänka sej och vi kör på jättefina vägar med massor av palmer längs vägarna, och genom massor av fina små byar. Inga övernattningsställen dyker upp men Maria har gjort lite research om en ort ytterligare några mil fram.
Det finns gott om skyltar till orten som är någon typ av beachresort. Men väl framme finns där ingenting! Allt verkar ödsligt och vi misstänker att det fortfarande inte återställts efter tsunamin som drabbade delar av Tamil Nadus kust hårt. Maria har inte sökt på TripAdvisor eller hemsidor utan bara på kartan. Jobbigt! Vi får köra vidare, men nu börjar det bli mörkt och då är det tufft att köra. Till en början med njuter vi av solnedgången men när mörkret tätnar stannar vi vid en liten ort och frågar efter närmaste hotell. Det befinner sig i en ort inåt landet som inte ligger på vår rutt. Men vi får lov att köra dit. Kör vi försiktigt bör vi kunna​ ta oss de tre och en halv milen i mörkret på en timme i alla fall. Vi äter några kex och dricker en läsk för att få energi och så ger vi oss iväg. Maria kör först som vanligt och lägger sig efter en lokalbuss som kör i ca 40-45 km/tim. Det är bra eftersom man slipper den mötande trafikens bländande ljus och får lite hjälp med det egna ljuset och sikten. Nackdelen är att det blir ganska mycket stopp vid småbyar och i korsningar när landortsbefolkningen ska av och på.

Längs vägen

En liten lunchomelett på ett stort bananblad

Fina vägar

Stanna här och sova eller köra vidare i mörker. Det är det vi har att välja på.

Nackdelen visar sig också vara större än så!
Tomas som ligger efter vid stoppen blir “bumpad” på av bilen bakom. Detta händer vid ett par tillfällen med olika bilar i olika byar, till slut blir man less och plötsligt brister det…..Tomas hoppar av hojen och rusar fram till bilen bakom och skriker alla tänkbara skällsord på svenska och i stundens hetta även tar tag i chaufförens T-shirt. I bilen som är en Ambassador sitter 5 yngre grabbar som verkar bli sura för dom drar iväg med en rejäl rivstart och försvinner i hög fart.

Vi kämpar på i mörkret efter bussen igenom ytterligare några byar. I en av byarna står några grabbar och försöker slita tag i oss när vi passerar, men vi lyckas precis undkomma. Tomas förstår vad det handlar om men är inte säker på att Maria fattar så han skriker bara KÖÖÖÖR!
Maria har fattat och drar iväg i full fart.

Tomas:
Vi kör på lite men efter ett tag blir jag omkörd av en motorcykel som viftat lite och prejas så att jag måste stanna. Precis när jag stannat står det 4 grabbar till vänster om mej och lika många på höger sida och efter en halv minut ytterligare fyra, fem grabbar. Alla verkar arga och dom försöker prata med mej på Tamil, en kille tar min tändningsnyckel…

Inom några sekunder känns allt som en film och jag ser framför mej hur mina glasögon slängs på marken, tänder och näsa krossas, hojen slås sönder, jag ligger sönderslagen på marken och Maria kommer och skriker desperat, TOMAS..

Men riktigt så långt gick det inte, jag får lite kontakt med en av grabbarna som kan lite engelska​. Dom tror nog först att jag är från Karnataka eftersom hojen är reggad där. Dom är arga för att jag varit respektlös och skrikit och slitit tag i chaffisens tröja. Efter mycket övertygande om att jag ångrar mej och att jag ber om ursäkt och att jag kommer från Sverige och verkligen älskar både Indien och det indiska folket och att jag varit här 10 gånger, men att jag är väldigt hungrig och trött av att köra så långt i mörkret. Efter ett tag får jag tillbaka nyckeln och några av grabbarna ler lite och tycker nog att det räcker, jag tar lite lätt i hand med alla, och kramar om ett par…..några önskar trevlig resa och jag får åka vidare.

Nej, jag är absolut inte stolt att jag ibland blir så arg och inte kan behärska mej. Däremot är jag glad att jag kunde behålla mitt lugn och att det inte blev värre, och framförallt glad att vi skildes som vänner!

Maria:
Efter ett tag märker jag att Tomas inte är med (det är inte lätt att se i mörkret och att identifiera strålkastaren bakom). Jag föreställer mig också det värsta men hoppas att Tomas tänkt som jag att vi stannar och gömmer oss tills dom kört förbi. Bilen är lättare att identifiera. Jag kör av på en avtagsväg på andra sidan av vägen, stannar och släcker ner. Det är kolmörkt. Jag måste speja hela tiden för att se vem som kommer. Efter en hel evighet kommer Tomas körande och ingen verkar vara efter​. Jag skriker och hoppar och han får syn på mig. Jag startar och han vinkar att allt är ok och att vi kan köra vidare. Pust! Vilken lättnad!
Jag har verkligen dåligt samvete över att ha försatt oss i den här situationen pga dålig research. Och så hade jag ju lovat Björn W att inte köra mc i mörker.

Letar hotell på google

Vi kör mot solnedgången

Vi kom fram till orten Aranthangi som enligt uppgift skulle ha några hotell och vi hittade genast ett. Men precis intill pågick en större festival vilket gjorde att vi trodde att det var kört att hitta ett rum. Det stod tjogtals med bussar utanför med tillresta festdeltagare. Maria gick i alla fall in på hotellet och möttes av en gigantisk sovsal: Nåväl, bättre än ingenting. Här kanske vi kunde få plats på en madrass på golvet. Bättre än att sova i en busskur längs vägen. Gick längre in i byggnaden och hittade en liten hjälpsam man som talade lite engelska. Jodå, vi kunde få ett rum! Jippi! Tittade på rummet och det såg helt ok ut. Gick ut till Tomas och gjorde tummen upp. Han blev lättad, minst sagt. Vi checkade in och gick ut på stan. Hittade en daba som kunde servera lite dosa. Köpte lite läsk och gick tillbaka och “duschade”. Det visade sig att duschmunstycket inte funkade eftersom vredet som ställer om mellan dusch och kran var en attrapp, så vi fick skölja av oss under kran. Men det gick bra. Somnade ovaggade.

Så snabbt man kan stöka till ett rum i Aranthangi

Så god den dosan var

Tack för hjälpen med hotellrum!

Vårt mål var att åka till två av Indiens mest berömda tempelstäder – Rameshwaram och Madurai. Det lyckades vi med till slut! Som icke-hindu är man ofta välkommen i templen, men inte alltid och inte i alla delar. Numera är det ofta tillåtet att fotografera etc, men inte alltid … I det ganska fantastiska templet i Rameshwaram får man inte ta med sig någonting och definitivt inte fotografera (ändå sitter munkar därinne och kollar på youtubeklipp). I Madurais färgglada tempel är näst intill allt tillåtet. Man tar en liten inträdesavgift, men då får man gå in under ett helt dygn hur många gånger man vill. Man kommer dock inte som icke hindu nära de allra heligaste shrinen.

Färgglatt hotell i Rameswaram

Och vi kan inte låta bli att fotografera inredningen (jfr tidigare års specialavsnitt om inredning).

Templet i Rameswaram i kvällssolen. Ett av de fyra tornen.

Vi tog en bild i smyg in genom gallret på templet i Rameswaram. Massa gubbar!

Korna vill också ta ett heligt bad

I Rameshwaram, som ligger allra längst i sydöst i Indien på en ö som gränsar till Sri Lanka, kan man också ta heliga bad och åka ut allra längst ut på en “udde” med det turkosblå havet på båda sidorna.
Tyvärr kunde vi inte köra ända längst ut på udden eftersom ett vägbygge pågick. Vi fick istället åka buss ut på stranden – och delvis ut o havet. Som kompensation fick vi en fantastisk fisklunch. Man grillar fisken rätt hårt med mycket kryddor och smör. Till det ris, naturligtvis, och lite “fisksås”.

Tågbron över till Rameswaramön

Här åker vi

Fin väg ut mot Sri Lanka …

Här staplar man sten och tillber Shiva och kanske Rama (vi är osäkra – man fattar inte allt om man inte har en massa poäng i religionshistoria).

Trångt om utrymmet på bussen

Ganska fint, men vi badade inte med hojkläder

Båt för ankar

Lång därborta anas en av de andra bussarna som kör ute i havet.

Fisk!

Det är heliga städer det här och vi gillar ju öl, så en del av tiden går åt till att hitta ställen som kan tänka sig att servera en öl till vår måltid. Ibland hittar man riktigt flotta ställen, ibland det motsatta ….

Ganska sunkig bar. Faktiskt den värsta vi sett och nu har vi sett rätt mycket.

Flaskorna hamnar i stora högar vid sidan av borden

Dom laddar upp med snacks till varje öl man beställer. Vi tänkte att det var någon slags lag så som i Sverige förr i tiden, men det verkar bara vara så att dom tycker att vi behöver lite föda

Vårt hotell i Madurai hade vi valt utifrån​ läge och att dom hade tillgång till parkering. Det känns tryggt när man åker in i en storstad att hojarna ska få plats någonstans. Det visade sig att många hotell hade garage i bottenvåningen. Vi hade också läst att hotellet hade ett effektivt AC-system. Det visade sig stämma. Det styrdes centralt via dator från receptionen. Första natten var det perfekt inställt på 23 grader. Men sen tyckte dom​ tydligen att vi skulle bli rejält avkylda och ställde in det på 16 grader. Burr! Vi frös på natten. När vi gick in på rummet på eftermiddagen efter stod det kvar i samma läge. Maria ringde till receptionen: “Too cold in the room!” Efter några minuter stod en grabb utanför med två kammar. “No, not two comb! Too cold!”

Varmt och svettigt ute!

Kallt på rummet!

Utsikten från hotellets rooftop i Madurai

Den östra entren till templet i Madurai

Inne i templet i Madurai

Östra tornet

Detalj

De tillber Shiva

Dessa går man runt med en oljelampa, medurs.

Ganska pampigt utanför Shivas lya

Procession med Shiva

En plats många gick fram till utanför Shivas shrine som föreställer Meenskshi

Vi tycker att det är lite lustigt att Pip får vara med i ceremonin

Detta avsnitts videosnutt är filmad i templet i Madurai. Först ser man kön på dagen till Meenakshis shrine och sedan följer vi precessionen när Shiva skall föras till henne över natten. På morgonen sker det i omvänd ordning.

Thali äts med händerna

Liksom fyllda friterade chilifrukter – men vi ser sällan att de serveras och görs av kvinnor.

Allt inom el och elektronik i en liten butik nära templet i Madurai

Vi börjar fundera över ny badrumsinredning! Ska vi fortsätta med mintgrönt?

Nu vill vi ha “riktig” kyla – mot bergen…

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Det är runt 35 grader hela tiden så det är lite svettigt med hjälm, mc-jacka, kevlarjeans, handskar och kängor!
Men präktiga som vi är kör vi med det. Detta faktum och att vi är vita väcker en det uppmärksamhet i byarna.

Här står Tomas ensam längs vägkanten vid saltdistriktet

Väl ute ur Bangalore inser vi att vi inte ätit lunch så vi köper några paket kex, läsk och vatten och​ rullar vidare. 3×2-filig motorväg med skapligt lugn trafik. Det är väldigt vackert med mycket berg och kullar och gröna odlingar. Vi kan åka i 80 km/tim långa sträckor – det har inte hänt tidigare.

Lunchpaus. Små kexpaket kostar ibland bara 5 eller 10 rupier (runt 1 krona)

Marias behållning av dagen var nog ändå “elephantcrossing”! Ett par mil öster om Bangalore kom vi till en forest area och där möttes vi av den första skylten med varning för elefanter. Sen kom en skylt med elefantövergångsställe! Gissa om man inbillade sig att det stod elefanter överallt efter det! Men vi såg tyvärr inga.

Vi var osäkra på hur långt vi skulle hinna i och med att vi startade först på eftermiddagen. Målet låg att vi skulle köra halvvägs ut till kusten och i grevens tid, innan mörkrets snabba inbrott kl 18:30 nådde vi Ambur (fyra timmars körning och 16 mil). En ort som, vad vi vet, inte är känd för någonting. Vi fick leta en stund men ganska snabbt hittade vi ett toppenbra hotell med ett fint rum till oss och en bevakad parkering för hojarna.

Ambur måste vara den stad i Indien som (av outgrundliga anledningar) har flest bankomater. Ofta kan kan få gå långt och söka – särskilt nu när det varit ont om kontanter – men här ligger en i varje litet kvarter – minst.
Vi åt väldig god helvegetarisk mat tvärs över gatan, tog en kvällspromenad och kollade på förvånadsvärt mycket folkvimmel – nöjesliv, nä knappast!

Gomiddag!

Nästa dag var det kuststaden Mahabalipuram söder om storstaden Chennai (fd Madras) som var vårt mål. Vi startade tidigare och det var inte något problem att tillryggalägga de 26 milen under sex timmars körning vilket gjorde att vi kom fram en bra stund innan mörkrets inbrott (vilket är vår målsättning).
Det var dock väldigt varmt att köra, särskilt genom byar och småstäder (nu var det inte motorväg längre). Det tog lång tid att åka genom vissa orter med köer av moppar, kärror, bussar och suvar – alla ska fram först. Men tuffast är nog att ta sig förbi tanterna på grönsaksmarknaden med kassar av frukt och grönsaker som ska på bussen.
Halvvägs var Maria helt säker på att hon tappat sin telefon, vilket väl i dagsläget får betecknas som en katastrof av gigantiska mått. Det blev lite jobbigt en stund. Men vid förra stoppet hade vi förväxlat våra jackor (likadana så att vi ser ut som vi är med i Macken och på husvagnssemester) och Maria lagt sin telefon i Tomas jackficka.
Pust!

Fel jacka!

Telefonpustning!

Man märker när man närmar sig Mahabalipuram, som är vår vän Mats paradis – stendammet ligger tätt efter vägen. Staden är känd som den stora stenskulpturstaden – både med verk från 600-800- tal och idag. Mats har massor av stenskulpturer hemma i sin lya i Stockholm och det är verkligen fantastiska konstverk. Men det man i huvudsak åker hit för att se är strandtemplet (som märkligt nog klarade sig undan tsunamin) och andra mycket gamla och häftiga tempelgrottor etc som huggits ut ur berget. De är världsarv enl Unesco. Förra årets beslutades nya taxor för att besöka sevärdheter i indien. Det har alltid varit dyrare för utlänningar. Det har nu blivit​ mycket dyrt att gå in i Taj Mahal och på andra ställen. Nu kostar det 30 rupier för indier och 500! rupier för oss andra att gå in. Det är ungefär som vi skulle ta inträde på 500 kronor för utlänningar som vill se Visby ringmur. Osäker på om det är en riktigt bra idé egentligen.
Vi vägrar! Känns faktiskt lite som diskriminering.

Eldorado a la Mats

Tempelgrotta

Nu fick vi se elefanter!

Krishnas Butter Ball

Här har man kanske tränat tekniken eller är det “tre i rad”?

Fin trappa!

Populärt för familjer att hänga i parken på söndagarna – särskilt i skuggan

Och så kan man köpa grönsaker att läska sig med

Diskriminering!

Men vissa monument går ju bra att beskåda utifrån – Pancha Rathas

Ett litet gulligt hus i fiskebyn

När vi bar vår packning från taxin till hojstället i Bangalore knäckte Tomas till ryggen lite grand. Inte så farligt kanske men det har inte blivit bättre utan värre, mycket värre. Lite jobbigt har det varit men vi har hasat runt och kollat på sten och så har vi gått på stranden och badat. Men det är svårsimmat här pga de lynniga vågorna och strömmarna och våra tidigare erfarenheter av vågor gör oss försiktiga men vi har pool på hotellet (resort) , men känns lite som nåt ungerskt spabad med typ 35 grader. Lite trist att man skulle ligga en halv dag på rummet i nån magtjafs och feber istället för att åka vidare.

Tomas fixar ett kylskåp på rummet för en dricka.

Maria passar på att njuta av soluppgången kl 06:19

Men vi bor toppenfint med restaurang med utsikt mot havet. Nätet är till för att hålla borta de envisa kråkorna.

Seabreeze heter stället

Åsså har vi pool, men det är aningen för varmt i vattnet (över 30 grader)

Det tråkigaste med att komma till Tamil Nadu är att märket Kingfisher är utsatt för något slags “förbud” eller blockad. Ägaren är i fängelse för någon slags kriminell aktivitet och här har man bestämt att inte sälja produkterna (t.ex. bästa ölet) sedan sex månader tillbaka. I stället blir man serverad ganska äcklig Fosters eller Carlsberg (som är ganska starka och som det står Elephant på) eller i bästa fall märket British Empire. Men här längs kusten finns em hel del gott att äta!

Nästan varje dag väljer någon av oss golden fried prawns, ofta med en sallad till.

Full masala fish

Till det lite månsken 🙂

Efter några dagar bär det av mot nästa stopp Puducherry (Pondicherry) som är en gammal fransk koloni och som blev indiskt först 1954 men det tillhör inte Tamil Nadu utan är ett av indiens sju unionsterritorium. Staden har en del som kallas White City och har hus som är franskinspirerade samt många restauranger som serverar mat av samma typ. Här kan man få crepes och rödvin om man skulle vilja. Vi är dock mer nöjda över att man kan få en riktig Kingfisheröl – den är faktiskt mycket godare än alternativen. Vi har hittat en fantastiskt fint guesthouse på Rue Dumas som har en gård fylld av blommor och träd och där vi kan parkera våra hojar säkert. Ägaren är dessutom en entusiastisk hojåkare som visar oss delar av sin samling! En ganska fin stad, men det har varit väldigt varmt. Skönast är att gå längs strandpromenaden på kvällen och svalka sig något i kvällsbrisen tillsammans med många andra familjer, par och pojkgäng som äter glass och bara njuter. Men det går inte under 28 grader och havet är varmare än så.

Vår egen lilla gård på Dumas Guesthouse

Utifrån gatan

Förevisning av hoj

Vi får frukost med croissant

Och salad nicoise till lunch

Gata i White City

Gandhi får stå staty centralt på strandpromenaden

Ung filmskådis blir fotograferad i parken.

På stället intill – Le Club – finns det en dörr som passar Tomas och en som passar Maria

Vi mötte Jesus
Det är kul att köra igen efter några dagars vila, vägen är jättefin och allt går bra. Det trista med att köra är att det är svårt att fotografera när man kör. Det hade varit kul att fotografera när vi mötte Jesus, kanske är vi frälsta nu, vet inte riktigt hur det räknas när en bil svänger ut från en biväg och det står Jesus på bilens front med stora bokstäver. Och som sagt var: bildbevis saknas tyvärr…
Vi fotograferar lite i de korta pausar vi tar för att dricka vatten längs vägen.

Tomas skyltsamling från Ponducherry illustrerar att det är moderniteter på gång. Smart att kombinera med p-förbudsskylt. Ibland menar man allvar!

En variant.

En annan, med lite nedtonat parkeringsförbud

Nästan likadan. Vi har airtel men just här i Pondycherry funkade varken vårt airtel eller hotellets wifi särskilt bra (därav lite fördröjning av detta blogginlägg).

Ytterligare en

Nu menar dom allvar! Vi parkerade inte här – Har fått nog med punkteringar ändå genom åren…

Åsså videon:

Nästa resdag blev mer dramatisk – Mer om detta i nästa inlägg!

Udaipur och Bangalore

Udaipur och Bangalore

Udaipur

Resan från Bundi till Udaipur har vi gjort flera gånger, först tar man dagtåg några timmar. Eftersom Tomas är senior så får vi ju automatiskt lower bed, det vet ni ju, men nu är det dag och då får man fönsterplats. Naturligtvis sitter några redan där, som man ett halvt dussin gånger får be att få sin plats. Det är faktiskt kul att titta ut och​ fotografera lite och på några av vägarna längs rälsen har vi kört hoj tidigare. Efter några timmar är vi framme i Chittorgarh och då måste vi fajtas med rickshaförarna om priset att åka de ca två kilometrarna till busstationen. Hutlösa 150 rupier är det vanligaste svaret som vi gång på på gång avböjer, efter ett tag inte helt vänligt. Vi kör hårt med 60 rupier och till slut får vi napp. Väl framme på busstationen köper vi biljett och tränger in oss i bussen som tursamt går strax efter. Efter några timmar på svettig buss är vi framme i Udaipur och dax att förhandla igen med rickshaförarna. Samma sak här, 150 rupier för några futtiga kilometer. Vi bestämmer oss att prova UBER taxi istället – för första gången. Installerade deras app för några dar sen och kopplade ihop det med Paytm-kontot. Tog några minuter så satt vi i en bil som var ny och fin och hade A/C. 73 rupier kostade det minus de 50 som vi fått som introduktionspremie, så totalt blev det 23 rupier, ca 3 kr. Helt OK. Tomas – transportbranschen 2-0!

Tågfuskare ertappad av kontrollant. Alla tittar nyfiket på och får ta del av alla personuppgifter.

Tågtoa – Hit måste man gå ibland – och sitta …

Typisk buss

De första dagarna i Udaipur förflyter i långsam takt.
Tomas är lite småförkyld och det drar ner vårt tempo. Här har vi ju varit så många gånger att det inte finns så många gränder kvar att gå i, åtminstone inte i de centrala delarna av staden. Men detta är en av de vackraste städerna vi besökt i Indien och det räcker gott att njuta av utsikten från olika platser. I år har vi dessutom fått ett rum med helt fantastisk utsikt och från vännen Henrics restaurang en trappa upp kan man inte önska sig något bättre.

Charcoal by Carlsson

Mums!

Marias favorit – Chicken Hawaii med mangomajo

En helt fantastisk utsikt – den blir man inte mätt på, så som man blir av maten hos Henric

Dag ett tar det hela förmiddagen för oss att gå och köpa en mc-hjälm till Maria och sedan sitter vi hela eftermiddagen på restaurangen uppe vid kungens palats och äter och dricker gott ihop med Henric och hans vän Paul, som också är här på besök från England. Man förbereder med massor av dekorationer för bröllop på palatset. Henric har VIP- kort så vi får gå in och titta på poolen och de mer privata delarna av palatset. Kortet har också gett oss 50 % på den digra lunchnotan.

Moppehjälm!

Kan detta vara årets bästa bild?

En riktig goding som vi inte kunde motstå.

Elektroniska speglar som blippar i olika färger är ett måste för ett bröllop på slottet.

Ganska ok miljö i de inre mer privata delarna av palatset

Dag två och tre går vi runt vid sjöarna och njuter av fint vädret och vackra utsikter, god mat och dryck. På kvällarna hänger vi en trappa upp på Charcoal by Carlsson – som bjuder den bästa maten i hela Udaipur – och har trevligt i sällskap med Paul, Henric när han hinner för allt jobb o restaurangen och Laura när hon hinner inför sin examen.

Kvällens njutning

Den obligatoriska brobilden

Palatset från andra sidan

Ibland är slitet väldigt fint!

Laura har inte bara examen hon jobbar också med sin videoblogg och tv-sändningar – live direkt från rooftopen

Henric får ta det lugnt en stund efter jobbet efter 23-tiden

Under helgen hyr vi två Royal Enfield 350-kubikare –
ganska nya och fina med sköna sadlar, bra skivbromsar fram och backspeglar. Ihop med Henric, Laura och Paul åker vi ut till två olika resorts utanför stan. På lördagen blir det en kortare tur och vi firar att Laura klarat sin examen. Åker till ett ställe bara ett par mil utanför stan där det förbereds för stort bröllop. Återigen är vi välkomna (tack vare Henrics kändisskap kanske) och får god lunch med fantastisk utsikt och sedan kaffe vid poolområdet. Bröllopsgästerna tittar intresserat på oss och några av dom hoppas att dessa exotiska gäster ska vara med på bröllopet.

Hojhyrarna

Hojåkarna

Vi inspekterar poolen

Poolbar

Vi hade kanske anat att vi åkte med två kakmonster…

På söndagen tar vi en längre tur ut till Jaisamand Lake som ligger ca sex mil från Udaipur. Det är den näst största konstgjorda sjön i Asien. Vägen ut från stan är lite stökig mitt på söndagen men så snart vi når landsbygden blir det vackert. Höga berg och djupa dalar, skogar och odlingslandskap med kossor, bufflar, moppar etc. Väl framme parkerar vi våra fyra tuffa hojar för att ta en båt ut till Jaisamand Island Resort (gratis tack vare Henric). En fin tur och fint ställe med en astråkig restaurang.

Jaisamand lake

Jaisamand lake resort

Tråkig matsal med trevligt folk

Båtturen tillbaka

Jaisamand

Tack Henric, Laura och Paul för trevliga och kul dagar med er! Vi ses kanske redan i Sverige till sommaren 😉

Idiotisk jävla dag

Vi gick upp och fixade lite med packningen och sen gick vi upp på rooftoppen och åt frukost. Samtidigt beställer vi Uber taxi med hjälp av appen till flygplatsen. Vi beställer ett par timmar innan vi ska åka. Exakt 30 min innan vi ska åka kommer en påminnelse från UBER. Vi packar det sista och betalar både hotell- och restaurangnotan. Vi går ner för trappan och och kollar efter taxin och exakt på utsatt tid kommer ett meddelande i mobilen att bokningen är cancelerad. Jag fibblar och donar men kan inte logga in igen, vi får lätt panik men tar hjälp av hotellet att fixa fram en vanlig taxi som naturligtvis kostar dubbelt så mycket. Tar en stund innan taxin kommer och det är mycket trafik så vi känner oss stressade. Pling i mobilen igen – Ah, flyget är 25 min försenat, pust!

Väl framme med taxin och ett knippe biljett- och passkontroller så röntkas bagaget först sen är det dax för incheckning. Inrikesflyg i Indien brukar ha max 15 kg per person och bagage. Ett kolli väger prick 15, det andra väger 16. Det bör inte vara nåt problem eftersom vi har lätta handbagage och betydligt lättare än de 7 kg man får ha. Nej, nej det får vi inte, handbagagen vägs inte ens och vi är tvungna att plocka ur nåt ur ryggsäckarna som vi har lagt i våra skyddsflygpåsar. Vi frågar om vi kan betala för 1 kg övervikt och självklart vill vi slippa packa om och vill gärna betala​ de 100 rupierna, ca 14 kr. Men då måste man gå ut igen och Maria får stå i kö och fylla i ett formulär och trängas med massa​ knäppgökar som gärna trängs friskt. Detta tar en bra stund så när vi ska visa kvittot och få boardingkorten så får vi varsin mittenplats fyra rader ifrån varandra. Kul eller hur!?

Det går inga direktflyg från Udaipur till Bangalore så vi måste först åka de 50 milen upp till Delhi igen, sen får vi sitta kvar på planet vi som ska vidare. I pausen försöker Tomas få ordning på Uber och kan skriva några hjälpmejl till supporten efter som vi har internet en kort stund när vi är​ på marken. Ett dussin städpersonal och kontrollanter stökar runt under tiden innan nya människor kommer på. Vi lyfter igen till slut och efter en stund får vi dagens andra lunch, denna gång Pav Bahji. Ett litet plus till slut.

Uppgiven över Uber

Några dagar med mat, dryck och hojfix i Bengaluru (Bangalore)

Utgår från att Uber inte kommer att funka igen när vi ska från flygplatsen. Inte ens nån vits att bli arg. Inte ett jävla skit!
Vi tar en vanlig Airporttaxi och får betala 1000 rupier. Ganska mycket men det är en lång väg och dessutom rusningstrafik. Dom kör dessutom på taxameter!

Hotellet vi valt är samma som förra året, ett affärshotell med i princip bara indiska gäster, sydindisk frukost (ibland obegriplig) och ganska dyr tvättservice, men det ligger centralt och i fina kvarter. Det är hyggligt billigt (vi betalar ca 270 kr per natt). Men alla anställda kan inte engelska vilket gör en del ganska självklar konversation svår. Vi har fått en handduk på rummet och skulle vilja ha en till. Det resulterar i ett väldigt tjatter på kanada (som talas här i Karnataka). Hotellet inhyser mest män i tjänsten så att vi är två personer i dubbelrummet verkar dom inte riktigt lita på… Sen vill vi ha lite dasspapper också – det tar sin tid! Eftersom vi bara ätit flygplansmat hela dagen är vi hungriga och närmast rusar iväg till närmsta krog. Då har det börjat regna och inte lite heller – Vi kommer fram dyblöta! Men det är väldigt varmt – fortfarande ca 30 grader efter 20 på kvällen så vi torkar fort. Det har varit ovanligt varmt ett tag här (se bild med tidningsklipp) och regnet kommer att göra det fuktigare och kanske lite svalare.
Vi oroar dock lite för åskan – inte bra när man ska köra mc!

Skönt med regn ibland. Det har varit ovanligt varmt.

Frukosten är serverad: Plain dosa och masala dosa.

Frukosten är “uppäten”.

Vi går runt och småshoppar lite som vi behöver inför mc-turen, typ lite småväskor som vi kan packa i i stället för våra stora ryggsäckar och stroppar att binda fast dem med. Vi äter en god lunch med kyckling- och lammburgare på ett av vara favoritställe, microbryggeriet Arbor.

Vi hittar en riktig järnaffär som bl.a. säljer “stroppar”.

Åt ena hållet ligger baren …

… och åt andra hållet ligger själva bryggeriet.

Spicy Chili Prawns

Spicy crispy blomkål

På kvällen sista dagen går vi till vårt absoluta favoritställe som vi hittade förra året två metrostationer från oss – The Toit. Där träffar vi en av Marias kollegor som jobbar på kontoret i Bangalore under ett år. Vi har en trevlig pratstund om Indien i allmänhet och hur det är att jobba och bo här. Tyvärr erbjuds inga tjänster för demografer eller bostadsmarknadsexperter just nu vaken på kontoret i Bangalore eller Delhi.

Vår bakgata.

Bangalore – snubbelstaden nr 1!

Med den här farten kommer inte snubbelstenarna att åtgärdas så fort.

Regnig promenad blir det hem. Det sprutade vatten ur brunnslocken.

Sista morgonen packar ihop och tar en Ola-taxi denna gång, samma koncept men man måste ladda specifika ola-money vilket vi fick hjälp med av Marias kollega Alexander. Det funkade kanon och efter en timme så var vi på Wicked Ride för att hämta våra hojar som Tomas beställt genom ett tjugotal mejl etc.
En del paperwork och underskrifter och kontroll av hojarna och lite bassning för saker dom missat. Men efter några timmar och tankning börjar vi projektet att ta oss ut ur Bangalore kl 14:30 på eftermiddagen för och nya okända och spännande mål…..häng på!

Paperwork. Noga med hyresavtalen.

Tomas kollar hojen

Nu drar vi!

Hinner vi fram till något ställe att bo på innan det blir mörkt kl 18:45 och hur blir det med cykonvarningen?