Månadsarkiv: mars 2017

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Vi gled skapligt lätt ur Pondicherry även om det är rejält trångt ibland och oklar skyltning. Vi åt en lätt lunch bestående av omelett på ett bananblad. Det var delvis helt otroligt fin åkning på lagom kurviga vägar. Vi hade siktat in oss på ett ställe längs kusten som heter Velankhanni som hade gott om hotell. Väl framme vid fyratiden tyckte vi att det var väl tidigt att ta in på hotell så vi bestämde oss för att köra i alla fall en timme till. Solen börjar sänka sej och vi kör på jättefina vägar med massor av palmer längs vägarna, och genom massor av fina små byar. Inga övernattningsställen dyker upp men Maria har gjort lite research om en ort ytterligare några mil fram.
Det finns gott om skyltar till orten som är någon typ av beachresort. Men väl framme finns där ingenting! Allt verkar ödsligt och vi misstänker att det fortfarande inte återställts efter tsunamin som drabbade delar av Tamil Nadus kust hårt. Maria har inte sökt på TripAdvisor eller hemsidor utan bara på kartan. Jobbigt! Vi får köra vidare, men nu börjar det bli mörkt och då är det tufft att köra. Till en början med njuter vi av solnedgången men när mörkret tätnar stannar vi vid en liten ort och frågar efter närmaste hotell. Det befinner sig i en ort inåt landet som inte ligger på vår rutt. Men vi får lov att köra dit. Kör vi försiktigt bör vi kunna​ ta oss de tre och en halv milen i mörkret på en timme i alla fall. Vi äter några kex och dricker en läsk för att få energi och så ger vi oss iväg. Maria kör först som vanligt och lägger sig efter en lokalbuss som kör i ca 40-45 km/tim. Det är bra eftersom man slipper den mötande trafikens bländande ljus och får lite hjälp med det egna ljuset och sikten. Nackdelen är att det blir ganska mycket stopp vid småbyar och i korsningar när landortsbefolkningen ska av och på.

Längs vägen

En liten lunchomelett på ett stort bananblad

Fina vägar

Stanna här och sova eller köra vidare i mörker. Det är det vi har att välja på.

Nackdelen visar sig också vara större än så!
Tomas som ligger efter vid stoppen blir “bumpad” på av bilen bakom. Detta händer vid ett par tillfällen med olika bilar i olika byar, till slut blir man less och plötsligt brister det…..Tomas hoppar av hojen och rusar fram till bilen bakom och skriker alla tänkbara skällsord på svenska och i stundens hetta även tar tag i chaufförens T-shirt. I bilen som är en Ambassador sitter 5 yngre grabbar som verkar bli sura för dom drar iväg med en rejäl rivstart och försvinner i hög fart.

Vi kämpar på i mörkret efter bussen igenom ytterligare några byar. I en av byarna står några grabbar och försöker slita tag i oss när vi passerar, men vi lyckas precis undkomma. Tomas förstår vad det handlar om men är inte säker på att Maria fattar så han skriker bara KÖÖÖÖR!
Maria har fattat och drar iväg i full fart.

Tomas:
Vi kör på lite men efter ett tag blir jag omkörd av en motorcykel som viftat lite och prejas så att jag måste stanna. Precis när jag stannat står det 4 grabbar till vänster om mej och lika många på höger sida och efter en halv minut ytterligare fyra, fem grabbar. Alla verkar arga och dom försöker prata med mej på Tamil, en kille tar min tändningsnyckel…

Inom några sekunder känns allt som en film och jag ser framför mej hur mina glasögon slängs på marken, tänder och näsa krossas, hojen slås sönder, jag ligger sönderslagen på marken och Maria kommer och skriker desperat, TOMAS..

Men riktigt så långt gick det inte, jag får lite kontakt med en av grabbarna som kan lite engelska​. Dom tror nog först att jag är från Karnataka eftersom hojen är reggad där. Dom är arga för att jag varit respektlös och skrikit och slitit tag i chaffisens tröja. Efter mycket övertygande om att jag ångrar mej och att jag ber om ursäkt och att jag kommer från Sverige och verkligen älskar både Indien och det indiska folket och att jag varit här 10 gånger, men att jag är väldigt hungrig och trött av att köra så långt i mörkret. Efter ett tag får jag tillbaka nyckeln och några av grabbarna ler lite och tycker nog att det räcker, jag tar lite lätt i hand med alla, och kramar om ett par…..några önskar trevlig resa och jag får åka vidare.

Nej, jag är absolut inte stolt att jag ibland blir så arg och inte kan behärska mej. Däremot är jag glad att jag kunde behålla mitt lugn och att det inte blev värre, och framförallt glad att vi skildes som vänner!

Maria:
Efter ett tag märker jag att Tomas inte är med (det är inte lätt att se i mörkret och att identifiera strålkastaren bakom). Jag föreställer mig också det värsta men hoppas att Tomas tänkt som jag att vi stannar och gömmer oss tills dom kört förbi. Bilen är lättare att identifiera. Jag kör av på en avtagsväg på andra sidan av vägen, stannar och släcker ner. Det är kolmörkt. Jag måste speja hela tiden för att se vem som kommer. Efter en hel evighet kommer Tomas körande och ingen verkar vara efter​. Jag skriker och hoppar och han får syn på mig. Jag startar och han vinkar att allt är ok och att vi kan köra vidare. Pust! Vilken lättnad!
Jag har verkligen dåligt samvete över att ha försatt oss i den här situationen pga dålig research. Och så hade jag ju lovat Björn W att inte köra mc i mörker.

Letar hotell på google

Vi kör mot solnedgången

Vi kom fram till orten Aranthangi som enligt uppgift skulle ha några hotell och vi hittade genast ett. Men precis intill pågick en större festival vilket gjorde att vi trodde att det var kört att hitta ett rum. Det stod tjogtals med bussar utanför med tillresta festdeltagare. Maria gick i alla fall in på hotellet och möttes av en gigantisk sovsal: Nåväl, bättre än ingenting. Här kanske vi kunde få plats på en madrass på golvet. Bättre än att sova i en busskur längs vägen. Gick längre in i byggnaden och hittade en liten hjälpsam man som talade lite engelska. Jodå, vi kunde få ett rum! Jippi! Tittade på rummet och det såg helt ok ut. Gick ut till Tomas och gjorde tummen upp. Han blev lättad, minst sagt. Vi checkade in och gick ut på stan. Hittade en daba som kunde servera lite dosa. Köpte lite läsk och gick tillbaka och “duschade”. Det visade sig att duschmunstycket inte funkade eftersom vredet som ställer om mellan dusch och kran var en attrapp, så vi fick skölja av oss under kran. Men det gick bra. Somnade ovaggade.

Så snabbt man kan stöka till ett rum i Aranthangi

Så god den dosan var

Tack för hjälpen med hotellrum!

Vårt mål var att åka till två av Indiens mest berömda tempelstäder – Rameshwaram och Madurai. Det lyckades vi med till slut! Som icke-hindu är man ofta välkommen i templen, men inte alltid och inte i alla delar. Numera är det ofta tillåtet att fotografera etc, men inte alltid … I det ganska fantastiska templet i Rameshwaram får man inte ta med sig någonting och definitivt inte fotografera (ändå sitter munkar därinne och kollar på youtubeklipp). I Madurais färgglada tempel är näst intill allt tillåtet. Man tar en liten inträdesavgift, men då får man gå in under ett helt dygn hur många gånger man vill. Man kommer dock inte som icke hindu nära de allra heligaste shrinen.

Färgglatt hotell i Rameswaram

Och vi kan inte låta bli att fotografera inredningen (jfr tidigare års specialavsnitt om inredning).

Templet i Rameswaram i kvällssolen. Ett av de fyra tornen.

Vi tog en bild i smyg in genom gallret på templet i Rameswaram. Massa gubbar!

Korna vill också ta ett heligt bad

I Rameshwaram, som ligger allra längst i sydöst i Indien på en ö som gränsar till Sri Lanka, kan man också ta heliga bad och åka ut allra längst ut på en “udde” med det turkosblå havet på båda sidorna.
Tyvärr kunde vi inte köra ända längst ut på udden eftersom ett vägbygge pågick. Vi fick istället åka buss ut på stranden – och delvis ut o havet. Som kompensation fick vi en fantastisk fisklunch. Man grillar fisken rätt hårt med mycket kryddor och smör. Till det ris, naturligtvis, och lite “fisksås”.

Tågbron över till Rameswaramön

Här åker vi

Fin väg ut mot Sri Lanka …

Här staplar man sten och tillber Shiva och kanske Rama (vi är osäkra – man fattar inte allt om man inte har en massa poäng i religionshistoria).

Trångt om utrymmet på bussen

Ganska fint, men vi badade inte med hojkläder

Båt för ankar

Lång därborta anas en av de andra bussarna som kör ute i havet.

Fisk!

Det är heliga städer det här och vi gillar ju öl, så en del av tiden går åt till att hitta ställen som kan tänka sig att servera en öl till vår måltid. Ibland hittar man riktigt flotta ställen, ibland det motsatta ….

Ganska sunkig bar. Faktiskt den värsta vi sett och nu har vi sett rätt mycket.

Flaskorna hamnar i stora högar vid sidan av borden

Dom laddar upp med snacks till varje öl man beställer. Vi tänkte att det var någon slags lag så som i Sverige förr i tiden, men det verkar bara vara så att dom tycker att vi behöver lite föda

Vårt hotell i Madurai hade vi valt utifrån​ läge och att dom hade tillgång till parkering. Det känns tryggt när man åker in i en storstad att hojarna ska få plats någonstans. Det visade sig att många hotell hade garage i bottenvåningen. Vi hade också läst att hotellet hade ett effektivt AC-system. Det visade sig stämma. Det styrdes centralt via dator från receptionen. Första natten var det perfekt inställt på 23 grader. Men sen tyckte dom​ tydligen att vi skulle bli rejält avkylda och ställde in det på 16 grader. Burr! Vi frös på natten. När vi gick in på rummet på eftermiddagen efter stod det kvar i samma läge. Maria ringde till receptionen: “Too cold in the room!” Efter några minuter stod en grabb utanför med två kammar. “No, not two comb! Too cold!”

Varmt och svettigt ute!

Kallt på rummet!

Utsikten från hotellets rooftop i Madurai

Den östra entren till templet i Madurai

Inne i templet i Madurai

Östra tornet

Detalj

De tillber Shiva

Dessa går man runt med en oljelampa, medurs.

Ganska pampigt utanför Shivas lya

Procession med Shiva

En plats många gick fram till utanför Shivas shrine som föreställer Meenskshi

Vi tycker att det är lite lustigt att Pip får vara med i ceremonin

Detta avsnitts videosnutt är filmad i templet i Madurai. Först ser man kön på dagen till Meenakshis shrine och sedan följer vi precessionen när Shiva skall föras till henne över natten. På morgonen sker det i omvänd ordning.

Thali äts med händerna

Liksom fyllda friterade chilifrukter – men vi ser sällan att de serveras och görs av kvinnor.

Allt inom el och elektronik i en liten butik nära templet i Madurai

Vi börjar fundera över ny badrumsinredning! Ska vi fortsätta med mintgrönt?

Nu vill vi ha “riktig” kyla – mot bergen…

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Det är runt 35 grader hela tiden så det är lite svettigt med hjälm, mc-jacka, kevlarjeans, handskar och kängor!
Men präktiga som vi är kör vi med det. Detta faktum och att vi är vita väcker en det uppmärksamhet i byarna.

Här står Tomas ensam längs vägkanten vid saltdistriktet

Väl ute ur Bangalore inser vi att vi inte ätit lunch så vi köper några paket kex, läsk och vatten och​ rullar vidare. 3×2-filig motorväg med skapligt lugn trafik. Det är väldigt vackert med mycket berg och kullar och gröna odlingar. Vi kan åka i 80 km/tim långa sträckor – det har inte hänt tidigare.

Lunchpaus. Små kexpaket kostar ibland bara 5 eller 10 rupier (runt 1 krona)

Marias behållning av dagen var nog ändå “elephantcrossing”! Ett par mil öster om Bangalore kom vi till en forest area och där möttes vi av den första skylten med varning för elefanter. Sen kom en skylt med elefantövergångsställe! Gissa om man inbillade sig att det stod elefanter överallt efter det! Men vi såg tyvärr inga.

Vi var osäkra på hur långt vi skulle hinna i och med att vi startade först på eftermiddagen. Målet låg att vi skulle köra halvvägs ut till kusten och i grevens tid, innan mörkrets snabba inbrott kl 18:30 nådde vi Ambur (fyra timmars körning och 16 mil). En ort som, vad vi vet, inte är känd för någonting. Vi fick leta en stund men ganska snabbt hittade vi ett toppenbra hotell med ett fint rum till oss och en bevakad parkering för hojarna.

Ambur måste vara den stad i Indien som (av outgrundliga anledningar) har flest bankomater. Ofta kan kan få gå långt och söka – särskilt nu när det varit ont om kontanter – men här ligger en i varje litet kvarter – minst.
Vi åt väldig god helvegetarisk mat tvärs över gatan, tog en kvällspromenad och kollade på förvånadsvärt mycket folkvimmel – nöjesliv, nä knappast!

Gomiddag!

Nästa dag var det kuststaden Mahabalipuram söder om storstaden Chennai (fd Madras) som var vårt mål. Vi startade tidigare och det var inte något problem att tillryggalägga de 26 milen under sex timmars körning vilket gjorde att vi kom fram en bra stund innan mörkrets inbrott (vilket är vår målsättning).
Det var dock väldigt varmt att köra, särskilt genom byar och småstäder (nu var det inte motorväg längre). Det tog lång tid att åka genom vissa orter med köer av moppar, kärror, bussar och suvar – alla ska fram först. Men tuffast är nog att ta sig förbi tanterna på grönsaksmarknaden med kassar av frukt och grönsaker som ska på bussen.
Halvvägs var Maria helt säker på att hon tappat sin telefon, vilket väl i dagsläget får betecknas som en katastrof av gigantiska mått. Det blev lite jobbigt en stund. Men vid förra stoppet hade vi förväxlat våra jackor (likadana så att vi ser ut som vi är med i Macken och på husvagnssemester) och Maria lagt sin telefon i Tomas jackficka.
Pust!

Fel jacka!

Telefonpustning!

Man märker när man närmar sig Mahabalipuram, som är vår vän Mats paradis – stendammet ligger tätt efter vägen. Staden är känd som den stora stenskulpturstaden – både med verk från 600-800- tal och idag. Mats har massor av stenskulpturer hemma i sin lya i Stockholm och det är verkligen fantastiska konstverk. Men det man i huvudsak åker hit för att se är strandtemplet (som märkligt nog klarade sig undan tsunamin) och andra mycket gamla och häftiga tempelgrottor etc som huggits ut ur berget. De är världsarv enl Unesco. Förra årets beslutades nya taxor för att besöka sevärdheter i indien. Det har alltid varit dyrare för utlänningar. Det har nu blivit​ mycket dyrt att gå in i Taj Mahal och på andra ställen. Nu kostar det 30 rupier för indier och 500! rupier för oss andra att gå in. Det är ungefär som vi skulle ta inträde på 500 kronor för utlänningar som vill se Visby ringmur. Osäker på om det är en riktigt bra idé egentligen.
Vi vägrar! Känns faktiskt lite som diskriminering.

Eldorado a la Mats

Tempelgrotta

Nu fick vi se elefanter!

Krishnas Butter Ball

Här har man kanske tränat tekniken eller är det “tre i rad”?

Fin trappa!

Populärt för familjer att hänga i parken på söndagarna – särskilt i skuggan

Och så kan man köpa grönsaker att läska sig med

Diskriminering!

Men vissa monument går ju bra att beskåda utifrån – Pancha Rathas

Ett litet gulligt hus i fiskebyn

När vi bar vår packning från taxin till hojstället i Bangalore knäckte Tomas till ryggen lite grand. Inte så farligt kanske men det har inte blivit bättre utan värre, mycket värre. Lite jobbigt har det varit men vi har hasat runt och kollat på sten och så har vi gått på stranden och badat. Men det är svårsimmat här pga de lynniga vågorna och strömmarna och våra tidigare erfarenheter av vågor gör oss försiktiga men vi har pool på hotellet (resort) , men känns lite som nåt ungerskt spabad med typ 35 grader. Lite trist att man skulle ligga en halv dag på rummet i nån magtjafs och feber istället för att åka vidare.

Tomas fixar ett kylskåp på rummet för en dricka.

Maria passar på att njuta av soluppgången kl 06:19

Men vi bor toppenfint med restaurang med utsikt mot havet. Nätet är till för att hålla borta de envisa kråkorna.

Seabreeze heter stället

Åsså har vi pool, men det är aningen för varmt i vattnet (över 30 grader)

Det tråkigaste med att komma till Tamil Nadu är att märket Kingfisher är utsatt för något slags “förbud” eller blockad. Ägaren är i fängelse för någon slags kriminell aktivitet och här har man bestämt att inte sälja produkterna (t.ex. bästa ölet) sedan sex månader tillbaka. I stället blir man serverad ganska äcklig Fosters eller Carlsberg (som är ganska starka och som det står Elephant på) eller i bästa fall märket British Empire. Men här längs kusten finns em hel del gott att äta!

Nästan varje dag väljer någon av oss golden fried prawns, ofta med en sallad till.

Full masala fish

Till det lite månsken 🙂

Efter några dagar bär det av mot nästa stopp Puducherry (Pondicherry) som är en gammal fransk koloni och som blev indiskt först 1954 men det tillhör inte Tamil Nadu utan är ett av indiens sju unionsterritorium. Staden har en del som kallas White City och har hus som är franskinspirerade samt många restauranger som serverar mat av samma typ. Här kan man få crepes och rödvin om man skulle vilja. Vi är dock mer nöjda över att man kan få en riktig Kingfisheröl – den är faktiskt mycket godare än alternativen. Vi har hittat en fantastiskt fint guesthouse på Rue Dumas som har en gård fylld av blommor och träd och där vi kan parkera våra hojar säkert. Ägaren är dessutom en entusiastisk hojåkare som visar oss delar av sin samling! En ganska fin stad, men det har varit väldigt varmt. Skönast är att gå längs strandpromenaden på kvällen och svalka sig något i kvällsbrisen tillsammans med många andra familjer, par och pojkgäng som äter glass och bara njuter. Men det går inte under 28 grader och havet är varmare än så.

Vår egen lilla gård på Dumas Guesthouse

Utifrån gatan

Förevisning av hoj

Vi får frukost med croissant

Och salad nicoise till lunch

Gata i White City

Gandhi får stå staty centralt på strandpromenaden

Ung filmskådis blir fotograferad i parken.

På stället intill – Le Club – finns det en dörr som passar Tomas och en som passar Maria

Vi mötte Jesus
Det är kul att köra igen efter några dagars vila, vägen är jättefin och allt går bra. Det trista med att köra är att det är svårt att fotografera när man kör. Det hade varit kul att fotografera när vi mötte Jesus, kanske är vi frälsta nu, vet inte riktigt hur det räknas när en bil svänger ut från en biväg och det står Jesus på bilens front med stora bokstäver. Och som sagt var: bildbevis saknas tyvärr…
Vi fotograferar lite i de korta pausar vi tar för att dricka vatten längs vägen.

Tomas skyltsamling från Ponducherry illustrerar att det är moderniteter på gång. Smart att kombinera med p-förbudsskylt. Ibland menar man allvar!

En variant.

En annan, med lite nedtonat parkeringsförbud

Nästan likadan. Vi har airtel men just här i Pondycherry funkade varken vårt airtel eller hotellets wifi särskilt bra (därav lite fördröjning av detta blogginlägg).

Ytterligare en

Nu menar dom allvar! Vi parkerade inte här – Har fått nog med punkteringar ändå genom åren…

Åsså videon:

Nästa resdag blev mer dramatisk – Mer om detta i nästa inlägg!

Udaipur och Bangalore

Udaipur och Bangalore

Udaipur

Resan från Bundi till Udaipur har vi gjort flera gånger, först tar man dagtåg några timmar. Eftersom Tomas är senior så får vi ju automatiskt lower bed, det vet ni ju, men nu är det dag och då får man fönsterplats. Naturligtvis sitter några redan där, som man ett halvt dussin gånger får be att få sin plats. Det är faktiskt kul att titta ut och​ fotografera lite och på några av vägarna längs rälsen har vi kört hoj tidigare. Efter några timmar är vi framme i Chittorgarh och då måste vi fajtas med rickshaförarna om priset att åka de ca två kilometrarna till busstationen. Hutlösa 150 rupier är det vanligaste svaret som vi gång på på gång avböjer, efter ett tag inte helt vänligt. Vi kör hårt med 60 rupier och till slut får vi napp. Väl framme på busstationen köper vi biljett och tränger in oss i bussen som tursamt går strax efter. Efter några timmar på svettig buss är vi framme i Udaipur och dax att förhandla igen med rickshaförarna. Samma sak här, 150 rupier för några futtiga kilometer. Vi bestämmer oss att prova UBER taxi istället – för första gången. Installerade deras app för några dar sen och kopplade ihop det med Paytm-kontot. Tog några minuter så satt vi i en bil som var ny och fin och hade A/C. 73 rupier kostade det minus de 50 som vi fått som introduktionspremie, så totalt blev det 23 rupier, ca 3 kr. Helt OK. Tomas – transportbranschen 2-0!

Tågfuskare ertappad av kontrollant. Alla tittar nyfiket på och får ta del av alla personuppgifter.

Tågtoa – Hit måste man gå ibland – och sitta …

Typisk buss

De första dagarna i Udaipur förflyter i långsam takt.
Tomas är lite småförkyld och det drar ner vårt tempo. Här har vi ju varit så många gånger att det inte finns så många gränder kvar att gå i, åtminstone inte i de centrala delarna av staden. Men detta är en av de vackraste städerna vi besökt i Indien och det räcker gott att njuta av utsikten från olika platser. I år har vi dessutom fått ett rum med helt fantastisk utsikt och från vännen Henrics restaurang en trappa upp kan man inte önska sig något bättre.

Charcoal by Carlsson

Mums!

Marias favorit – Chicken Hawaii med mangomajo

En helt fantastisk utsikt – den blir man inte mätt på, så som man blir av maten hos Henric

Dag ett tar det hela förmiddagen för oss att gå och köpa en mc-hjälm till Maria och sedan sitter vi hela eftermiddagen på restaurangen uppe vid kungens palats och äter och dricker gott ihop med Henric och hans vän Paul, som också är här på besök från England. Man förbereder med massor av dekorationer för bröllop på palatset. Henric har VIP- kort så vi får gå in och titta på poolen och de mer privata delarna av palatset. Kortet har också gett oss 50 % på den digra lunchnotan.

Moppehjälm!

Kan detta vara årets bästa bild?

En riktig goding som vi inte kunde motstå.

Elektroniska speglar som blippar i olika färger är ett måste för ett bröllop på slottet.

Ganska ok miljö i de inre mer privata delarna av palatset

Dag två och tre går vi runt vid sjöarna och njuter av fint vädret och vackra utsikter, god mat och dryck. På kvällarna hänger vi en trappa upp på Charcoal by Carlsson – som bjuder den bästa maten i hela Udaipur – och har trevligt i sällskap med Paul, Henric när han hinner för allt jobb o restaurangen och Laura när hon hinner inför sin examen.

Kvällens njutning

Den obligatoriska brobilden

Palatset från andra sidan

Ibland är slitet väldigt fint!

Laura har inte bara examen hon jobbar också med sin videoblogg och tv-sändningar – live direkt från rooftopen

Henric får ta det lugnt en stund efter jobbet efter 23-tiden

Under helgen hyr vi två Royal Enfield 350-kubikare –
ganska nya och fina med sköna sadlar, bra skivbromsar fram och backspeglar. Ihop med Henric, Laura och Paul åker vi ut till två olika resorts utanför stan. På lördagen blir det en kortare tur och vi firar att Laura klarat sin examen. Åker till ett ställe bara ett par mil utanför stan där det förbereds för stort bröllop. Återigen är vi välkomna (tack vare Henrics kändisskap kanske) och får god lunch med fantastisk utsikt och sedan kaffe vid poolområdet. Bröllopsgästerna tittar intresserat på oss och några av dom hoppas att dessa exotiska gäster ska vara med på bröllopet.

Hojhyrarna

Hojåkarna

Vi inspekterar poolen

Poolbar

Vi hade kanske anat att vi åkte med två kakmonster…

På söndagen tar vi en längre tur ut till Jaisamand Lake som ligger ca sex mil från Udaipur. Det är den näst största konstgjorda sjön i Asien. Vägen ut från stan är lite stökig mitt på söndagen men så snart vi når landsbygden blir det vackert. Höga berg och djupa dalar, skogar och odlingslandskap med kossor, bufflar, moppar etc. Väl framme parkerar vi våra fyra tuffa hojar för att ta en båt ut till Jaisamand Island Resort (gratis tack vare Henric). En fin tur och fint ställe med en astråkig restaurang.

Jaisamand lake

Jaisamand lake resort

Tråkig matsal med trevligt folk

Båtturen tillbaka

Jaisamand

Tack Henric, Laura och Paul för trevliga och kul dagar med er! Vi ses kanske redan i Sverige till sommaren 😉

Idiotisk jävla dag

Vi gick upp och fixade lite med packningen och sen gick vi upp på rooftoppen och åt frukost. Samtidigt beställer vi Uber taxi med hjälp av appen till flygplatsen. Vi beställer ett par timmar innan vi ska åka. Exakt 30 min innan vi ska åka kommer en påminnelse från UBER. Vi packar det sista och betalar både hotell- och restaurangnotan. Vi går ner för trappan och och kollar efter taxin och exakt på utsatt tid kommer ett meddelande i mobilen att bokningen är cancelerad. Jag fibblar och donar men kan inte logga in igen, vi får lätt panik men tar hjälp av hotellet att fixa fram en vanlig taxi som naturligtvis kostar dubbelt så mycket. Tar en stund innan taxin kommer och det är mycket trafik så vi känner oss stressade. Pling i mobilen igen – Ah, flyget är 25 min försenat, pust!

Väl framme med taxin och ett knippe biljett- och passkontroller så röntkas bagaget först sen är det dax för incheckning. Inrikesflyg i Indien brukar ha max 15 kg per person och bagage. Ett kolli väger prick 15, det andra väger 16. Det bör inte vara nåt problem eftersom vi har lätta handbagage och betydligt lättare än de 7 kg man får ha. Nej, nej det får vi inte, handbagagen vägs inte ens och vi är tvungna att plocka ur nåt ur ryggsäckarna som vi har lagt i våra skyddsflygpåsar. Vi frågar om vi kan betala för 1 kg övervikt och självklart vill vi slippa packa om och vill gärna betala​ de 100 rupierna, ca 14 kr. Men då måste man gå ut igen och Maria får stå i kö och fylla i ett formulär och trängas med massa​ knäppgökar som gärna trängs friskt. Detta tar en bra stund så när vi ska visa kvittot och få boardingkorten så får vi varsin mittenplats fyra rader ifrån varandra. Kul eller hur!?

Det går inga direktflyg från Udaipur till Bangalore så vi måste först åka de 50 milen upp till Delhi igen, sen får vi sitta kvar på planet vi som ska vidare. I pausen försöker Tomas få ordning på Uber och kan skriva några hjälpmejl till supporten efter som vi har internet en kort stund när vi är​ på marken. Ett dussin städpersonal och kontrollanter stökar runt under tiden innan nya människor kommer på. Vi lyfter igen till slut och efter en stund får vi dagens andra lunch, denna gång Pav Bahji. Ett litet plus till slut.

Uppgiven över Uber

Några dagar med mat, dryck och hojfix i Bengaluru (Bangalore)

Utgår från att Uber inte kommer att funka igen när vi ska från flygplatsen. Inte ens nån vits att bli arg. Inte ett jävla skit!
Vi tar en vanlig Airporttaxi och får betala 1000 rupier. Ganska mycket men det är en lång väg och dessutom rusningstrafik. Dom kör dessutom på taxameter!

Hotellet vi valt är samma som förra året, ett affärshotell med i princip bara indiska gäster, sydindisk frukost (ibland obegriplig) och ganska dyr tvättservice, men det ligger centralt och i fina kvarter. Det är hyggligt billigt (vi betalar ca 270 kr per natt). Men alla anställda kan inte engelska vilket gör en del ganska självklar konversation svår. Vi har fått en handduk på rummet och skulle vilja ha en till. Det resulterar i ett väldigt tjatter på kanada (som talas här i Karnataka). Hotellet inhyser mest män i tjänsten så att vi är två personer i dubbelrummet verkar dom inte riktigt lita på… Sen vill vi ha lite dasspapper också – det tar sin tid! Eftersom vi bara ätit flygplansmat hela dagen är vi hungriga och närmast rusar iväg till närmsta krog. Då har det börjat regna och inte lite heller – Vi kommer fram dyblöta! Men det är väldigt varmt – fortfarande ca 30 grader efter 20 på kvällen så vi torkar fort. Det har varit ovanligt varmt ett tag här (se bild med tidningsklipp) och regnet kommer att göra det fuktigare och kanske lite svalare.
Vi oroar dock lite för åskan – inte bra när man ska köra mc!

Skönt med regn ibland. Det har varit ovanligt varmt.

Frukosten är serverad: Plain dosa och masala dosa.

Frukosten är “uppäten”.

Vi går runt och småshoppar lite som vi behöver inför mc-turen, typ lite småväskor som vi kan packa i i stället för våra stora ryggsäckar och stroppar att binda fast dem med. Vi äter en god lunch med kyckling- och lammburgare på ett av vara favoritställe, microbryggeriet Arbor.

Vi hittar en riktig järnaffär som bl.a. säljer “stroppar”.

Åt ena hållet ligger baren …

… och åt andra hållet ligger själva bryggeriet.

Spicy Chili Prawns

Spicy crispy blomkål

På kvällen sista dagen går vi till vårt absoluta favoritställe som vi hittade förra året två metrostationer från oss – The Toit. Där träffar vi en av Marias kollegor som jobbar på kontoret i Bangalore under ett år. Vi har en trevlig pratstund om Indien i allmänhet och hur det är att jobba och bo här. Tyvärr erbjuds inga tjänster för demografer eller bostadsmarknadsexperter just nu vaken på kontoret i Bangalore eller Delhi.

Vår bakgata.

Bangalore – snubbelstaden nr 1!

Med den här farten kommer inte snubbelstenarna att åtgärdas så fort.

Regnig promenad blir det hem. Det sprutade vatten ur brunnslocken.

Sista morgonen packar ihop och tar en Ola-taxi denna gång, samma koncept men man måste ladda specifika ola-money vilket vi fick hjälp med av Marias kollega Alexander. Det funkade kanon och efter en timme så var vi på Wicked Ride för att hämta våra hojar som Tomas beställt genom ett tjugotal mejl etc.
En del paperwork och underskrifter och kontroll av hojarna och lite bassning för saker dom missat. Men efter några timmar och tankning börjar vi projektet att ta oss ut ur Bangalore kl 14:30 på eftermiddagen för och nya okända och spännande mål…..häng på!

Paperwork. Noga med hyresavtalen.

Tomas kollar hojen

Nu drar vi!

Hinner vi fram till något ställe att bo på innan det blir mörkt kl 18:45 och hur blir det med cykonvarningen?

Bundi

Bundi

10 års jubileum, Pensionärsresan, Same, same but different

Vi åker riksha från stationen genom marknadsgatan till Shivam tidigt på morgonen innan allt öppnar, men en del verksamhet har ändå kommit igång på stan.

Palatset i Bundi är sig likt.

Många av husen är blå.

En del är nymålade, andra inte.

Många vackra portar och målningar på pryder staden.

Alla hus är inte blå.

Palatset i kvällssolen

Och fortet.

Här i Bundi där vi nu varit är det också “same same but different”. Stan och familjen är sig lik liksom Shivam guesthouse. Men lite förändringar sker varje år. Stan är ju centrum i distriktet och även till viss del ett turistmål, så det är ju inte knäpptyst och helt lugnt. Men på vissa platser kan man verkligen njuta av lugnet. Nya byggarbetsplatser tillkommer och andra består. En del saker tar lång tid här, medan andra verkligen går snabbt. Huvudgatan har dom jobbat med många år, men inte blir den så mycket bättre. Men nu börjar dom installera fiber, men det verkar som den ska gå i luften. Det kan bli bra – eller dåligt: dom gräver ju ganska ofta i gatorna.

Gatuarbetare och vissa byggjobbare gillar att bli fotograferade.

“Stengatan” kallar vi den. Intressant att se allt vackert byggnadsmatetial.

Fiberinstallation i mörker

Vissa tvättar hojen max varannan dag … Det blir snabbt dammigt här.

Parkeringsbroms!

Den eländiga slyngeln som numera har Sathi’s lassi behagade inte ha öppet en endaste gång förra året. Nu i år första dagen mötte vi honom och han lovade att ha öppet från morgon till kväll, men icke sa nicke, idag stängt. Synd för det är världens godaste lassi, full med smaker av saffran, russin, kardemumma etc. hans farbror Sathi skulle vända sej i sitt bål…
Nästa dag stängt och så även nästnästa dag, pust man ger nästan upp. Men så plötsligt har han öppet en dag och man får avnjuta denna fantastiska dryck, eller vad man kallar den, den är så tjock och god att man måste äta den med sked.

Stängt, väldigt stängt.

Marias klockbatteri tog slut. det kostsde 50 rupier att fixa (7kr)! Hemma får man betala mer än klockan kostar idag.

Man ska kanske inte fixa allt innan man åker hemifrån. Total rengöring av klockan kostade 40 rupier.

Pappa Ragus bror (farbror till Montu etc) har gått bort dagarna före vi anlände så nu är det 13 dagars sorgeplikt. Plikt eftersom familjerna inte alltid kommit så bra överens. Det innebär i alla fall en massa måsten som att klippa håret och delta i en mängd olika puja (religiösa ceremonier). Det innebär också att det inte ges full service alla tider på guesthouset, vilket i sin tur innebar att vi får möjlighet att prova några andra ställen att äta på (normalt äter vi allt på Shivam).

Pakora är en bra sak man kan äta till lunch ute på stan. Görs av alla möjliga saker – här blandade grönsaker. Starka såser och mindre starka såser till.

Pappa som börjar bli gammal har problem med ryggen och benen vill sej inte så han sitter mest och måste ha hjälp att resa sej och att gå. Nu har Montu och pappa tagit tåget till Ahmedabad drygt 50 mil för att få bättre diagnos och vård än vad som erbjuds här i närheten. Vi hoppas dom hinner tillbaka innan vi åker vidare.

Ragu i favoritstolen.

Middag med familjen

Frukost med familjen, sk dhokla från grannstaten Gujarat.

Till följd av dödsfallet och kanske lite till följd av att vi är här kommer den numera bortgifta dottern Pinky på besök. Hon brukar passa på att komma när vi är här. Idag bor hon i Ratlam som ligger ca 35 mil från Bundi och det är mycket sällan som hon (får) åka hit. Vi är så glada att se henne! Nu åker hon bara fram och tillbaka över dagen eftersom hon börjat arbeta som lärare och vara har en dag ledigt. “Studenterna” har också examenstid så det är viktigt att hon finns till hands. Hon har 66 (!!!) fyraåringar i sin klass (ensam lärare). Det ni!

Pinky och Tampi

Lite mer familjebilder:

Fina vi är med Isha och mama.

Tomas ser ganska stor ut jämfört med mama och papa.

Hemma har Maria inte så många färgglada matchande väninnor.

Söta Pari på väg till skolan tidigt på morgonen.

Barnen tittar nyfiket på Marias ficklampa.

Fullt av folk.

Montu med båda småbarnen – egna dottern Princie och brorsdottern Paki.

Paki med mamma Shivangi (båda är fortfarande lite blyga för oss, vilket är stor skillnad mot övriga familjen)

Shivaratri
Är en religiös högtid som firar Shiva, en av de viktigaste gudarna inom hinduismen. En lång prossesion, först polisen, sen en strid ström av disel-elgeneratorer, kameler, heliga män, zombies, dansande folk, fanbärare, ännu fler heliga män, heligt discodunk, hästar och och en livs levande mini-Shiva, och sist polisen igen som åkt runt bakvägen så att dom kommit sist. Vi vinkar glatt till varandra precis som en halvtimme tidigare.

Kameler inleder prossesionen

Sen kommer sadus, de heliga männen

Vissa får åka guldvagn

Lill-Shiva

Gubbarna dansar ….

De fyra goda tingen äro fem
1. Samosa, friterade tetraformade degknyten fyllda med tex potatis, ärtor, grönchilli och kryddor. Sen krossar man dom lätt och häller på röd söt och grön lite stark sås.

Mangilal samosa

Kossorna (eh och tjurarna) gillar att äta upp pappret (gamla skolböcker) som samosan serveras i.

2. Kachori, samma koncept men annan deg, annan fyllning och så är dom runt formade som ett flygande tefat.

Kashori …

… köper man här.

3. Lassi som är en yougurt dryck med olika smaker, ibland så tjock att man måste ha sked.

Maria njuter av en kall lassi

Sahti lassi!

4. Ras malai, porösa och ovala små risbrödsbollar i söt och gräddig saffranssås med pistagenötter, kardemumma etc.

Gudomligt gott!

Sen har vi femman, 5. Alo tikki, potatisbullar, sen häller på stark kikärtssås och hackad rödlök.

Har Tomas verkligen med den här skjortan på årets resa?

Allt är så gott så man smäller av, minst en av ovanstående varje dag!

De fem goda tingen äro sex och inkluderar då EMB:
som var ett uttryck Tomas kom på förra året, EfterMiddagsBira, vilket brukar vara otroligt gott när man gått runt en hel (eller halv) dag i värmen. Även fötterna brukar uppskatta vilan. I närheten vi bor finns några lämpliga ställen precis vid Nawal Sagar, den lilla sjön eller dammen. Sagar betyder hav men det är klart överdrivet i detta sammanhang.

Mmmmm

Kingfisher ….

Vi försöker beta av något nytt här varje år. I år har vi besökt “tempelberget”. Chouth Mata Mandir är ett hindutempel en liten bit utanför staden på andra sidan sjön Jait Sagar uppe på ett berg. Vi går dit och tillbaka. Alla andra åker. Men man blir lite andfådd när man går upp för trapporna. Men det är värt besväret. Kanske inte för den religiösa upplevelsen för vår del men för utsikten över landskapet med berg och odlingsmark och små sjöar.
Värmen är påtaglig efter besöket uppe på berget men det fläktar lite så efter ett tag är det mycket angenämt att gå längs sjön. Nästan alla som åker förbi, på olika typer av fordon – hela familjer på moppe, hela skördesällskap på flaket till en traktor som spelar Bollywoodmusik på hög volym, killgänget på var sin mc, familjen i fina bilen – ropar “Hello!”

Nedanför tempelberget.

Trappan på väg upp.

Templet på toppen.

Här jobbar dom på. Dom har en bit upp till jobbet varje dag, men när vi kom upp såg vi att man kan åka upp längs en väg på baksidan. Det är bara de troende som går upp hela vägen.

Inte brukar väl vi spela kort på kyrktrappan?

Pappa och Montu kom tillbaka sista dan med en packe röntkenbilder så nu ska dom fundera lite. Vi gav lite presenter och vi fick några, däremot fick vi inte betala något i år heller. Sen skrattar, gråter och kramas vi innan vi vinkar hej då och sätter oss i rickshan mot stationen.

Röntkenbildskontroll.

En dag kom en traktor med tjogtals brandgula cyklar. Dom såg lite “statliga” ut ….

Dagen efter såg vi flera barn med nya brandgula cyklar.

Vi har länge försökt få in pengar på Paytm, men det går inte via utländska kort. Men på banken kan man sätta in pengar i sin digitala plånbok med hjälp av kontanter (och en snäll bankmans eget kontokort).

Tomas – Paytm 1-0

Här är veckas bonusvideo!
Om du anmäler dej till Super-Guld-Medlem före 5:e mars så får du gratis och fria bonus-videos under resten av resan.

Tomas & Maria