Semesterresan

Semesterresan

VARNING – INNEHÅLLER SEMESTERBILDER

Årets resa heter semesterresan på grund av att vi har semester och för att vi reser, ganska självklart eller hur? Maria är rejält utarbetad och behöver vila med allt vad det innebär, tex att starta en riktig semesterresa, till Goa!

Fötterna i sanden!

Vi hänger på balkongen, här lixom hemma…

…varje kväll…

…och by night.

Flyget med mellanlandning gick bra, tog totalt ca 11h. Vi lyckades faktiskt sova en liten stund och landade 06:30 lokal tid, men knappast utvilade.

Det var intressant att åka till Asien i OS-tider. Mycket tydligt att Helsingfors är porten till hela Asien flygvägen. Massor av idrottare var på flygplatsen i Vanda. Och före oss i säkerhetskontrollen och passkontrollen stod vår idrottsminister Annika Strandhäll. Vi önskade lycka till (eller Maria gjorde, T har ingen koll på varken idrottsministern eller OS ….).

I år har vi en annan typ av visa, e-visa. Det är möjligt att få det upp till 60 dagar nu, så det räcker för oss. Trots mycket folk i visa-kontrollen i Dabolim tog det evigheter i kön. Men när vi var klara stod det en taxi från vårt ”hotell” och väntade på oss. En bra chaufför och bil gjorde att det blev en bekväm resa de 7 milen ner till den allra mest södra delen av Goa, Palolem.

Vi bor fint i en hydda på stranden, typ 10-20m från vattnet (beroende på tidvattnet), man hör vågorna hela tiden och har full havsutsikt från sängen, inte dåligt. Varmvatten- och strömavbrott ibland.

Två turister och deras strandhydda ovanpå butik…

Sängutsikt

Sovrum och vardagsrum i ett…

Det är fantastisk god mat hela tiden, vi äter fisk och skaldjur till varje måltid. Mest blir det goda räkor, lagom stora räkor, i ris, i svag, stark eller supersuperstark (full spicy) sås, typ Vindaloo och Balchao. Så gott att man smäller av! Vi dricker naturligtvis skapliga mängder öl, lite vin och kanske en grogg nån gång… Maria frossar i portvin!

Alla hjärtans dag

Fräääsch frukost…

Aloo Parantha – bästa frukosten…

Prawns Biryani – it is inside…

Seafood fried rice.

Golden Fried Prawns

Kingfish fry

Prawns Balchao – full spicy!! Starkast hittills…

I övrigt går vi på stranden fram och tillbaka, tar ett dopp, går lite till, äter igen, går, tar ett dopp etc. Vi smälter in fint bland dom andra turisterna, många äldre och knubbigare än vi. Vi har till och med shoppat! Tro det eller ej men vi har köpt ett par solglasögon och en tröja, till vem säger vi inte!

Turist javisst

En annan turist javisst

Små strandfilurer…

Stora strandfilurer…

Strandpaus…

Strandpaus II

Chaudi ligger typ 3-3,5 km här ifrån och dit går man när man behöver ta ut pengar och skaffa sim-kort. Vi räknade till 10 st ATM utspridda i den ganska lilla hålan, ibland funkar det och ibland inte.
Simkort är en annan historia, vi vill ha Airtel så vi går till Baba Cyber Cafe:
no only Vodafone possible, will be activated in 3 days, you can go to other place for Airtel
Vi går till ett annat ställe där det ska finnas Airtel på övervåningen och Vodafone på undervåningen:
Airtel simcards are expired it will take 3-4 days to activate
Vi går ner till Vodafone, it takes 3 days to activate and you need photo and copy of passport and visa.
Dom säger prova VIVO dom kanske har Airtel
Vi traskar vidare till VIVO, but no Airtel
Tillbaka till Baba cyber cafe – yes its possible but now its after 12 o clock on Friday so activation will be after 3 days from Monday…but go back to Vodafone they maybe can start process today.
We will do…
Varmt ere oxå och vi får köpa en flaska vatten till.
Tillbaka till Vodafone men innan slank vi in på ett Xerox- ställe och tog kopior på pass och våra nya visa som vi inte kunde kopiera hemma eftersom vi inte fått dom förens vi kom hit.
Foton på oss själva hade vi.
Vi beställer i alla fall tre simkort och skriver under här och där samt emellan.
It takes 3 days but if ”Vodafone” shows up on mobile tomorrow you can come tomorrow for activation.
Precis när vi är är färdiga sätter dom på A/C’n
Vi dricker vatten hela vägen de 3,5 km tillbaka till vårt ställe, tar en öł, äter god prawn fried rice, tar en öl till…

Vodafone!

Nästa morgon när vi vaknar står det Vodafone på våra mobiler och på plattan!
Tjohoo – vi får gå fram och tillbaka till Chaudi i dag igen!
Vi traskar i väg först efter 12 eftersom vi väntat på att få tillbaka våra pass som varit på registrering.
Det är varmare idag men när vi kommer fram är A/C’n på och vi känner oss mycket välkomna. Efter typ en halvtimme är allt aktiverat och vi blir så glada att vi studsar runt på grönsaksmarknaden och senare på krimskrams- samt fiskmarknaden.
Vi går sakta sakta tillbaka med en kort äldre dam från Canada, sen blir vi hungriga och törstiga.

Stor grönsaksmarknad i Chaudi.

Fiiisk…

Vi hade faktiskt en idé om vår fortsatta resa denna gång. Men när man har det går det inte som man tänkt. Ett bröllop kommer i vägen och vi har ägnat en del av veckan till att fundera hur vi nu ska göra och ändrat resplanen helt och hållet. Nu har vi också för ovanlighetens skull och för detta viktiga bröllops skull bokat både resor och hotell för de närmaste tre veckorna.

Mer om detta i nästa bloginlägg 🙂

Men vi kommer sakna det här!

Slutfas i Bangalore och Delhi

Slutfas i Bangalore och Delhi

När allt är klart med hojarna hos Wickedride tar vi oss snabbt till hotellet
med en Ola (typ Uber). Det är oerhört smidigt och billigt. Vi byter om och tar en snabbdusch och så nästan springer vi iväg de 8 och en halv minut det tar att gå till favoritbryggeripuben Arbor. Vi får toppengod öl och burgare och sitter där resten av kvällen innan vi somnar tidigt.

Skumt tom galleria

Vi har några dagar i Bangalore innan flyget går till Delhi och vi bara har en dag kvar av resan. Dessa dagar förflyter ungefär på samma sätt: Vi går långt, trots att det är väldigt varmt, ca 37/38 grader. Vi besöker ett par museer (men på museet för modern konst som vi gått till i 90 minuter i hettan, tar dom 500 rupier av oss i inträde och ni vet vad vi tycker om det!) Vi besöker också den stora botaniska trädgården med helt fantastiska träd från hela Asien. Tyvärr är inte det stora växthuset igång, men det är vackert ändå.

Grönt!

Olika träd

Tomas ser liten ut jämfört med jättebambun

Växthus utan växter

…nej vi lyckades inte plocka några…

Det finaste med Bangalore är alla träden som kantar alla gator och som gör att man en stor del av tiden kan gå i skuggan. Bangalore är väldigt grönt! Men träden har alla färger – korallröda, gula, lila.
Det gäller att försöka ta vara på de intrycken trots att man hela tiden måste spana efter var man sätter fötterna – Bangalore är verkligen snubbelstaden nummer ett. Nu står det i tidningen nästan varje dag att man försöker göra staden mer gåvänlig, men man har problem med kvaliteten i jobben och de fixade trottoarerna förfaller snabbt.

Artikel om kvalitetsproblem i byggsvängen

Vi kan intyga att det stämmer!

Ibland fin beläggning, men svårt ändå…

Fan vad uppgrävt det är!

Maria provar också på lite olika sydindiska frukostar. Tomas äter masala dosa hela tiden. Till slut fastnar Maria för en slags mannagrynsgröt som finns i en kryddig och en söt variant.

Maria provar allt på en gång

Mannagryn!

De sista nätterna och en dag tillbringar vi som vanligt i Delhi. Vi flyger från Bangalore och tar en Ola-taxi ut till flygplatsen vilket fungerar alldeles förträffligt. Men när vi beställer en taxi på flygplatsen i Delhi för att åka in till hotellet så funkar det inte alls. Det finns ingen tydlig upphämtningsplats för Ola och Uber och chauffören kan ingen engelska så vi lyckas inte hitta varandra. Två gånger försöker vi men ger till slut upp och tar en ”svarttaxi” i stället som dock kanske bara kostar 25% mer – men han kör som om vi ska till BB. På slutet genom marknadsgatan Main Bazaar i Pahar Ganj där vårt hotell ligger får han dock slå ner på takten betydligt. Det är smockfullt med folk och dessutom filminspelning vilket alltid resulterar i ett relativt stort kaos.

Lite folk ba…

Vår relation till taxi har under denna resa varit blandad. Vet inte vem som tagit flest poäng, men Uber funkar inte så bra alla gånger. Åtminstone inte om man som vi valt att betala med Paytm som ibland verkar ha problem med servern. Det resulterar för vår del att ytterligare en resa till flygplatsen ställs in samtidigt som bilen ska hämta upp oss. Det blir lite stressigt när man står med all packning ute på gatan kl 06:45 och inte har en taxi till flyget hem till Svedala. Vi provar med Ola igen men tror nästan inte våra öron när ytterligare en chaufför faktiskt inte talar ett ord engelska. Lite konstigt när man kör folk till flygplatsen i ett land där det talas åtminstone 25 olika språk. Tomas räcker över luren till en man på gatan och vi blir till slut upphämtade.

Underhållningsservice i taxin

3 rubriker hade denna resa:
10-års jubileum har vi nu genomfört. Vi tror att vi kommer att fortsätta resa till Indien! Vi gillar det helt enkelt och vi tror att Indien gillar oss.
Same, same but different har det också varit. Vi besöker ju varje år Bundi och så även i år, vi försöker också hitta på något nytt. Södra Indien skiljer sig mycket från de norra delarna, det kan vi nu tydligt konstatera efter några år här i staterna Kerala, Karnataka och Tamil Nadu. Tamil Nadu, som var nytt i år för oss, var en intressant bekantskap och vi kommer säkert att komma tillbaka.
Pensionärsresan kände vi mest av i början när det handlade om att köpa tågbiljetter för senior citizen. I övrigt har vi känt oss rätt unga, trots vår ålder …
Drygt 200 mil på mc blev det – en bra start på hojåret!

Rutten, typ

Vi glömde aldrig våra hjälmar i moskén…

Brevbärare…

Det är ofta avslappnande att ha semester

Tack för att ni var med – Hej då!

MC i bergen mm, part three

MC i bergen mm, part three

Vi ska bergis åka upp till Kodaikanal

Vi började åka mot bergen för att hitta svalka. Dagen innan stod det mycket om vattenproblemen i regionen och om demonstrationer för bättre vatten och vattentillgång i samband med World Waterday. DNs korrespondent är också på plats i Indien för att rapportera om olika vattenprojekt. När vi närmade oss bergen blev vi stoppade två gånger av demonstrerande kvinnor som hade spärrat av vägen med sina vattenkrukor och satt sig ”på tvärs”. Vi tvåhjulingar blev dock igenomsläppta. Vi ser ofta kvinnor bärande vattenkrukor längs vägarna här i Tamil Nadu. Och på plats uppe i bergen åker många tankbilar med vatten omkring, även till vårt hotell.
(Se även videon).

Första taket utan fläkt!

Vi närmar oss bergen.

Kvinnorna demonstrerar genom att blockera vägen med sin färgglada vattenkrukor – i plast…

Dom tankar vatten till vårt hotell. Och vi som tom tvättat lite på rummet!

Fina vägar som bär uppåt!

Delvis höga träd längs vägen uppåt.

Maria trodde att det skulle vara stentufft att köra både uppåt och nedåt, men det gick ganska bra. Alla serpentinkurvtagningar kanske inte skulle få bästa betyg på körskolan, men det var ändå ok. Vägarna och beläggningen är också överraskande bra – bättre än många ställen på svensk landsbygd (inkluderat gator i Täby kommun …). Men på väg upp till Kodaikanal la dom fiber vilket gjorde vägen lite smal vid möten med buss etc. Det är ett helt betagande/bergtagande vackert landskap och det pågår mil efter mil. Foton och film i farten kan inte göra det rättvisa – Men en kolla ändå på videon ….
Humöret är på topp och våra planer grusades inte denna gång.

Delvis uppgrävd väg för ny teknologi – fiber!

Något som däremot förföljer Maria är problem med bensintankar. Ni som känner Maria vet att hon två gånger fått byta bensintank hemma till följd av läckage. Hojen här har naturligtvis luktat lite soppa redan från start, men nu har den börjat droppa också. Det är bara att försöka fixa – och snabbt gick det! På en timme hade en kille löst problemet för mindre än vad en öl kostar!

Aj, Aj, Aj det droppar soppa!

Tack för hjälpen!

Vi tog till vänster. Undra vart vi hade kommit om vi tagit till höger?

Här uppe i bergen är det typ 20+ men varmt och lagom i solen, vi promenerar runt, tex runt sjön som är 6 km. Vi får leta lite för​ att hitta mat- och drickaställe, men med fantasi, öppna ögon, samt Google maps så går det bra. Lite konstigt eftersom det är en hillstation som är väldigt turistisk, men allt i Indien går inte ut på att äta och dricka – till vår stora förvåning!
Men på det finaste hotellet Carlton hittar vi de högsta priserna vi någonsin betalat i Indien för en öl (eller fyra ….).

En bänk för Tomas, men vi använde den faktiskt inte.

Vi går runt sjön.

Finfin utsikt häruppe!

Mmmm, fint va!?

Via en bygata

Utsikten från vår balkong

Konstig kombination!

Är dom fängelsekunder eller kollar dom på sport?

Det kristna budskapet blir klart påtagligt klockan 05:45 och ca 110 db och under 30 minuter framåt. Muslimernas minaretutrop vid femtiden är betydligt kortare. Hinduerna verkar dock hålla tyst på morgonen.
Bra öronproppar löser dock problemet men man måste trycka till dom stenhårt.

Soluppgången

Vi kom kom upp på torsdag kväll och då var det ganska lugnt, men på lördagen invaderas det av varma indier, och den riktiga högsäsången med betydligt högre priser och mer trängsel börjar en vecka senare​ vid månadsskiftet mars/april.

Pillar Rocks är ett utflyktsmål för många.

Lördagsutflykt i bergen

Pinjeskogen är också poppis.

Vi åker vidare och det är lika vackert ner som upp och när man efter många mil kommer ner på slätten igen fylls den av palmer och bananplantager och varningsskyltar för vilda djur och elefanter – men återigen har vi otur och skådar inga stora djur. Vi bor i en mellanort, Tirupur och kostar på oss ett lite finare ställe, en resort, med pool, bar och bra restaurant. Sen mot Mysore och nu är vi tillbaka i Karnataka.

Behöver inte kommenteras!

Pool!

”Liten lunch” längs vägen – men ibland blir det bara några kex.

Lite knölig körning när vägen är avstängd och vi får ge oss ut i gränderna i byn.

In mot hårnålskurva – vilken i ordningen.

Ett av många stopp för att beundra utsikten.

Genom bambuskogen

Under körning!

Rast i palmlund

I Mysore vandrar vi runt och tittar på den enormt stora grönsaksmarknaden, palatset och en del mysiga kvarter. Hade även här lite svårt att hitta bra restauranger men fick tips om ett ställe från Mikael som vi träffade i Kodaikanal. När vi kom dit blev vi informerade om att dom bara serverade öl. Helt ok för oss! Dom serverade också bra mat. Det vi hittade i övrigt var ett femstjärnigt hotell och en ganska sunkig bar (igen – typiskt oss) och båda hade bra mat, men frågan är om inte fiskrätterna på den sunkiga baren slog hotellet, trots att priset bara var en tiondel.

Palatset

Man fick inte fotografera inne, men det var fint

Bananer, bananer, bananer!

Och lite annan frukt.

Och blommor att hedra gudarna med.

Låga stolar i baren….

Filmreklam

Arbetare och tjänstemän….

Inte alltid lätt att ta sig fram.

Fastmurad?

Tillbedjan!

Muralmålning….

Sen är vår sista hojdag för denna gång ett faktum. Vi har femton mil kvar till Wickedride i Bangalore.
Ska vi klara oss utan punktering eller andra missöden?
Jaa! Vi klarade oss bra. Det som hänt är en trasig bensintank, tossig mörkerkörning som dock slutade lyckligt. En bil körde dock in i Tomas hoj sista 4,5 milen innan Bangalore, men också det med lyckad utgång för alla inblandade både fordon och förare, trots att det var vid 50-60km/h. Nja, fast Tomas luggage-rack blev rejält snett, hoppas att dom inte gnäller på Wickedride.

Tack Google Maps för hjälpen!

Paperwork vid återlämnandet

Nu är dom tillbaka hos sina kompisar – Desert Storm och Dispatsh

Vi är tillbaka helskinnade i Bangalore och nu återstår bara några dagar i storstäderna Bangalore och Delhi innan hemresan om knappt en vecka. Vi återkommer med ett sista kapitel i bloggen!

Tomas har också efter stor vånda lyckats göra sig av med sin gamla hjälm som åkt fram och tillbaka​ till Indien ett otal gånger. Maria köper alltid ny häjlm i Indien och ger bort den i slutet av resan, men Tomas har envisats med att ta med sin hemifrån. Och sen fått separationsångest när vi ska hem. Men äntligen!!!

Hej då hjälmen!

No puncture!!!

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Hojtur i Tamil Nadu, part two

Vi gled skapligt lätt ur Pondicherry även om det är rejält trångt ibland och oklar skyltning. Vi åt en lätt lunch bestående av omelett på ett bananblad. Det var delvis helt otroligt fin åkning på lagom kurviga vägar. Vi hade siktat in oss på ett ställe längs kusten som heter Velankhanni som hade gott om hotell. Väl framme vid fyratiden tyckte vi att det var väl tidigt att ta in på hotell så vi bestämde oss för att köra i alla fall en timme till. Solen börjar sänka sej och vi kör på jättefina vägar med massor av palmer längs vägarna, och genom massor av fina små byar. Inga övernattningsställen dyker upp men Maria har gjort lite research om en ort ytterligare några mil fram.
Det finns gott om skyltar till orten som är någon typ av beachresort. Men väl framme finns där ingenting! Allt verkar ödsligt och vi misstänker att det fortfarande inte återställts efter tsunamin som drabbade delar av Tamil Nadus kust hårt. Maria har inte sökt på TripAdvisor eller hemsidor utan bara på kartan. Jobbigt! Vi får köra vidare, men nu börjar det bli mörkt och då är det tufft att köra. Till en början med njuter vi av solnedgången men när mörkret tätnar stannar vi vid en liten ort och frågar efter närmaste hotell. Det befinner sig i en ort inåt landet som inte ligger på vår rutt. Men vi får lov att köra dit. Kör vi försiktigt bör vi kunna​ ta oss de tre och en halv milen i mörkret på en timme i alla fall. Vi äter några kex och dricker en läsk för att få energi och så ger vi oss iväg. Maria kör först som vanligt och lägger sig efter en lokalbuss som kör i ca 40-45 km/tim. Det är bra eftersom man slipper den mötande trafikens bländande ljus och får lite hjälp med det egna ljuset och sikten. Nackdelen är att det blir ganska mycket stopp vid småbyar och i korsningar när landortsbefolkningen ska av och på.

Längs vägen

En liten lunchomelett på ett stort bananblad

Fina vägar

Stanna här och sova eller köra vidare i mörker. Det är det vi har att välja på.

Nackdelen visar sig också vara större än så!
Tomas som ligger efter vid stoppen blir ”bumpad” på av bilen bakom. Detta händer vid ett par tillfällen med olika bilar i olika byar, till slut blir man less och plötsligt brister det…..Tomas hoppar av hojen och rusar fram till bilen bakom och skriker alla tänkbara skällsord på svenska och i stundens hetta även tar tag i chaufförens T-shirt. I bilen som är en Ambassador sitter 5 yngre grabbar som verkar bli sura för dom drar iväg med en rejäl rivstart och försvinner i hög fart.

Vi kämpar på i mörkret efter bussen igenom ytterligare några byar. I en av byarna står några grabbar och försöker slita tag i oss när vi passerar, men vi lyckas precis undkomma. Tomas förstår vad det handlar om men är inte säker på att Maria fattar så han skriker bara KÖÖÖÖR!
Maria har fattat och drar iväg i full fart.

Tomas:
Vi kör på lite men efter ett tag blir jag omkörd av en motorcykel som viftat lite och prejas så att jag måste stanna. Precis när jag stannat står det 4 grabbar till vänster om mej och lika många på höger sida och efter en halv minut ytterligare fyra, fem grabbar. Alla verkar arga och dom försöker prata med mej på Tamil, en kille tar min tändningsnyckel…

Inom några sekunder känns allt som en film och jag ser framför mej hur mina glasögon slängs på marken, tänder och näsa krossas, hojen slås sönder, jag ligger sönderslagen på marken och Maria kommer och skriker desperat, TOMAS..

Men riktigt så långt gick det inte, jag får lite kontakt med en av grabbarna som kan lite engelska​. Dom tror nog först att jag är från Karnataka eftersom hojen är reggad där. Dom är arga för att jag varit respektlös och skrikit och slitit tag i chaffisens tröja. Efter mycket övertygande om att jag ångrar mej och att jag ber om ursäkt och att jag kommer från Sverige och verkligen älskar både Indien och det indiska folket och att jag varit här 10 gånger, men att jag är väldigt hungrig och trött av att köra så långt i mörkret. Efter ett tag får jag tillbaka nyckeln och några av grabbarna ler lite och tycker nog att det räcker, jag tar lite lätt i hand med alla, och kramar om ett par…..några önskar trevlig resa och jag får åka vidare.

Nej, jag är absolut inte stolt att jag ibland blir så arg och inte kan behärska mej. Däremot är jag glad att jag kunde behålla mitt lugn och att det inte blev värre, och framförallt glad att vi skildes som vänner!

Maria:
Efter ett tag märker jag att Tomas inte är med (det är inte lätt att se i mörkret och att identifiera strålkastaren bakom). Jag föreställer mig också det värsta men hoppas att Tomas tänkt som jag att vi stannar och gömmer oss tills dom kört förbi. Bilen är lättare att identifiera. Jag kör av på en avtagsväg på andra sidan av vägen, stannar och släcker ner. Det är kolmörkt. Jag måste speja hela tiden för att se vem som kommer. Efter en hel evighet kommer Tomas körande och ingen verkar vara efter​. Jag skriker och hoppar och han får syn på mig. Jag startar och han vinkar att allt är ok och att vi kan köra vidare. Pust! Vilken lättnad!
Jag har verkligen dåligt samvete över att ha försatt oss i den här situationen pga dålig research. Och så hade jag ju lovat Björn W att inte köra mc i mörker.

Letar hotell på google

Vi kör mot solnedgången

Vi kom fram till orten Aranthangi som enligt uppgift skulle ha några hotell och vi hittade genast ett. Men precis intill pågick en större festival vilket gjorde att vi trodde att det var kört att hitta ett rum. Det stod tjogtals med bussar utanför med tillresta festdeltagare. Maria gick i alla fall in på hotellet och möttes av en gigantisk sovsal: Nåväl, bättre än ingenting. Här kanske vi kunde få plats på en madrass på golvet. Bättre än att sova i en busskur längs vägen. Gick längre in i byggnaden och hittade en liten hjälpsam man som talade lite engelska. Jodå, vi kunde få ett rum! Jippi! Tittade på rummet och det såg helt ok ut. Gick ut till Tomas och gjorde tummen upp. Han blev lättad, minst sagt. Vi checkade in och gick ut på stan. Hittade en daba som kunde servera lite dosa. Köpte lite läsk och gick tillbaka och ”duschade”. Det visade sig att duschmunstycket inte funkade eftersom vredet som ställer om mellan dusch och kran var en attrapp, så vi fick skölja av oss under kran. Men det gick bra. Somnade ovaggade.

Så snabbt man kan stöka till ett rum i Aranthangi

Så god den dosan var

Tack för hjälpen med hotellrum!

Vårt mål var att åka till två av Indiens mest berömda tempelstäder – Rameshwaram och Madurai. Det lyckades vi med till slut! Som icke-hindu är man ofta välkommen i templen, men inte alltid och inte i alla delar. Numera är det ofta tillåtet att fotografera etc, men inte alltid … I det ganska fantastiska templet i Rameshwaram får man inte ta med sig någonting och definitivt inte fotografera (ändå sitter munkar därinne och kollar på youtubeklipp). I Madurais färgglada tempel är näst intill allt tillåtet. Man tar en liten inträdesavgift, men då får man gå in under ett helt dygn hur många gånger man vill. Man kommer dock inte som icke hindu nära de allra heligaste shrinen.

Färgglatt hotell i Rameswaram

Och vi kan inte låta bli att fotografera inredningen (jfr tidigare års specialavsnitt om inredning).

Templet i Rameswaram i kvällssolen. Ett av de fyra tornen.

Vi tog en bild i smyg in genom gallret på templet i Rameswaram. Massa gubbar!

Korna vill också ta ett heligt bad

I Rameshwaram, som ligger allra längst i sydöst i Indien på en ö som gränsar till Sri Lanka, kan man också ta heliga bad och åka ut allra längst ut på en ”udde” med det turkosblå havet på båda sidorna.
Tyvärr kunde vi inte köra ända längst ut på udden eftersom ett vägbygge pågick. Vi fick istället åka buss ut på stranden – och delvis ut o havet. Som kompensation fick vi en fantastisk fisklunch. Man grillar fisken rätt hårt med mycket kryddor och smör. Till det ris, naturligtvis, och lite ”fisksås”.

Tågbron över till Rameswaramön

Här åker vi

Fin väg ut mot Sri Lanka …

Här staplar man sten och tillber Shiva och kanske Rama (vi är osäkra – man fattar inte allt om man inte har en massa poäng i religionshistoria).

Trångt om utrymmet på bussen

Ganska fint, men vi badade inte med hojkläder

Båt för ankar

Lång därborta anas en av de andra bussarna som kör ute i havet.

Fisk!

Det är heliga städer det här och vi gillar ju öl, så en del av tiden går åt till att hitta ställen som kan tänka sig att servera en öl till vår måltid. Ibland hittar man riktigt flotta ställen, ibland det motsatta ….

Ganska sunkig bar. Faktiskt den värsta vi sett och nu har vi sett rätt mycket.

Flaskorna hamnar i stora högar vid sidan av borden

Dom laddar upp med snacks till varje öl man beställer. Vi tänkte att det var någon slags lag så som i Sverige förr i tiden, men det verkar bara vara så att dom tycker att vi behöver lite föda

Vårt hotell i Madurai hade vi valt utifrån​ läge och att dom hade tillgång till parkering. Det känns tryggt när man åker in i en storstad att hojarna ska få plats någonstans. Det visade sig att många hotell hade garage i bottenvåningen. Vi hade också läst att hotellet hade ett effektivt AC-system. Det visade sig stämma. Det styrdes centralt via dator från receptionen. Första natten var det perfekt inställt på 23 grader. Men sen tyckte dom​ tydligen att vi skulle bli rejält avkylda och ställde in det på 16 grader. Burr! Vi frös på natten. När vi gick in på rummet på eftermiddagen efter stod det kvar i samma läge. Maria ringde till receptionen: ”Too cold in the room!” Efter några minuter stod en grabb utanför med två kammar. ”No, not two comb! Too cold!”

Varmt och svettigt ute!

Kallt på rummet!

Utsikten från hotellets rooftop i Madurai

Den östra entren till templet i Madurai

Inne i templet i Madurai

Östra tornet

Detalj

De tillber Shiva

Dessa går man runt med en oljelampa, medurs.

Ganska pampigt utanför Shivas lya

Procession med Shiva

En plats många gick fram till utanför Shivas shrine som föreställer Meenskshi

Vi tycker att det är lite lustigt att Pip får vara med i ceremonin

Detta avsnitts videosnutt är filmad i templet i Madurai. Först ser man kön på dagen till Meenakshis shrine och sedan följer vi precessionen när Shiva skall föras till henne över natten. På morgonen sker det i omvänd ordning.

Thali äts med händerna

Liksom fyllda friterade chilifrukter – men vi ser sällan att de serveras och görs av kvinnor.

Allt inom el och elektronik i en liten butik nära templet i Madurai

Vi börjar fundera över ny badrumsinredning! Ska vi fortsätta med mintgrönt?

Nu vill vi ha ”riktig” kyla – mot bergen…

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Hojtur i Tamil Nadu, part one

Det är runt 35 grader hela tiden så det är lite svettigt med hjälm, mc-jacka, kevlarjeans, handskar och kängor!
Men präktiga som vi är kör vi med det. Detta faktum och att vi är vita väcker en det uppmärksamhet i byarna.

Här står Tomas ensam längs vägkanten vid saltdistriktet

Väl ute ur Bangalore inser vi att vi inte ätit lunch så vi köper några paket kex, läsk och vatten och​ rullar vidare. 3×2-filig motorväg med skapligt lugn trafik. Det är väldigt vackert med mycket berg och kullar och gröna odlingar. Vi kan åka i 80 km/tim långa sträckor – det har inte hänt tidigare.

Lunchpaus. Små kexpaket kostar ibland bara 5 eller 10 rupier (runt 1 krona)

Marias behållning av dagen var nog ändå ”elephantcrossing”! Ett par mil öster om Bangalore kom vi till en forest area och där möttes vi av den första skylten med varning för elefanter. Sen kom en skylt med elefantövergångsställe! Gissa om man inbillade sig att det stod elefanter överallt efter det! Men vi såg tyvärr inga.

Vi var osäkra på hur långt vi skulle hinna i och med att vi startade först på eftermiddagen. Målet låg att vi skulle köra halvvägs ut till kusten och i grevens tid, innan mörkrets snabba inbrott kl 18:30 nådde vi Ambur (fyra timmars körning och 16 mil). En ort som, vad vi vet, inte är känd för någonting. Vi fick leta en stund men ganska snabbt hittade vi ett toppenbra hotell med ett fint rum till oss och en bevakad parkering för hojarna.

Ambur måste vara den stad i Indien som (av outgrundliga anledningar) har flest bankomater. Ofta kan kan få gå långt och söka – särskilt nu när det varit ont om kontanter – men här ligger en i varje litet kvarter – minst.
Vi åt väldig god helvegetarisk mat tvärs över gatan, tog en kvällspromenad och kollade på förvånadsvärt mycket folkvimmel – nöjesliv, nä knappast!

Gomiddag!

Nästa dag var det kuststaden Mahabalipuram söder om storstaden Chennai (fd Madras) som var vårt mål. Vi startade tidigare och det var inte något problem att tillryggalägga de 26 milen under sex timmars körning vilket gjorde att vi kom fram en bra stund innan mörkrets inbrott (vilket är vår målsättning).
Det var dock väldigt varmt att köra, särskilt genom byar och småstäder (nu var det inte motorväg längre). Det tog lång tid att åka genom vissa orter med köer av moppar, kärror, bussar och suvar – alla ska fram först. Men tuffast är nog att ta sig förbi tanterna på grönsaksmarknaden med kassar av frukt och grönsaker som ska på bussen.
Halvvägs var Maria helt säker på att hon tappat sin telefon, vilket väl i dagsläget får betecknas som en katastrof av gigantiska mått. Det blev lite jobbigt en stund. Men vid förra stoppet hade vi förväxlat våra jackor (likadana så att vi ser ut som vi är med i Macken och på husvagnssemester) och Maria lagt sin telefon i Tomas jackficka.
Pust!

Fel jacka!

Telefonpustning!

Man märker när man närmar sig Mahabalipuram, som är vår vän Mats paradis – stendammet ligger tätt efter vägen. Staden är känd som den stora stenskulpturstaden – både med verk från 600-800- tal och idag. Mats har massor av stenskulpturer hemma i sin lya i Stockholm och det är verkligen fantastiska konstverk. Men det man i huvudsak åker hit för att se är strandtemplet (som märkligt nog klarade sig undan tsunamin) och andra mycket gamla och häftiga tempelgrottor etc som huggits ut ur berget. De är världsarv enl Unesco. Förra årets beslutades nya taxor för att besöka sevärdheter i indien. Det har alltid varit dyrare för utlänningar. Det har nu blivit​ mycket dyrt att gå in i Taj Mahal och på andra ställen. Nu kostar det 30 rupier för indier och 500! rupier för oss andra att gå in. Det är ungefär som vi skulle ta inträde på 500 kronor för utlänningar som vill se Visby ringmur. Osäker på om det är en riktigt bra idé egentligen.
Vi vägrar! Känns faktiskt lite som diskriminering.

Eldorado a la Mats

Tempelgrotta

Nu fick vi se elefanter!

Krishnas Butter Ball

Här har man kanske tränat tekniken eller är det ”tre i rad”?

Fin trappa!

Populärt för familjer att hänga i parken på söndagarna – särskilt i skuggan

Och så kan man köpa grönsaker att läska sig med

Diskriminering!

Men vissa monument går ju bra att beskåda utifrån – Pancha Rathas

Ett litet gulligt hus i fiskebyn

När vi bar vår packning från taxin till hojstället i Bangalore knäckte Tomas till ryggen lite grand. Inte så farligt kanske men det har inte blivit bättre utan värre, mycket värre. Lite jobbigt har det varit men vi har hasat runt och kollat på sten och så har vi gått på stranden och badat. Men det är svårsimmat här pga de lynniga vågorna och strömmarna och våra tidigare erfarenheter av vågor gör oss försiktiga men vi har pool på hotellet (resort) , men känns lite som nåt ungerskt spabad med typ 35 grader. Lite trist att man skulle ligga en halv dag på rummet i nån magtjafs och feber istället för att åka vidare.

Tomas fixar ett kylskåp på rummet för en dricka.

Maria passar på att njuta av soluppgången kl 06:19

Men vi bor toppenfint med restaurang med utsikt mot havet. Nätet är till för att hålla borta de envisa kråkorna.

Seabreeze heter stället

Åsså har vi pool, men det är aningen för varmt i vattnet (över 30 grader)

Det tråkigaste med att komma till Tamil Nadu är att märket Kingfisher är utsatt för något slags ”förbud” eller blockad. Ägaren är i fängelse för någon slags kriminell aktivitet och här har man bestämt att inte sälja produkterna (t.ex. bästa ölet) sedan sex månader tillbaka. I stället blir man serverad ganska äcklig Fosters eller Carlsberg (som är ganska starka och som det står Elephant på) eller i bästa fall märket British Empire. Men här längs kusten finns em hel del gott att äta!

Nästan varje dag väljer någon av oss golden fried prawns, ofta med en sallad till.

Full masala fish

Till det lite månsken 🙂

Efter några dagar bär det av mot nästa stopp Puducherry (Pondicherry) som är en gammal fransk koloni och som blev indiskt först 1954 men det tillhör inte Tamil Nadu utan är ett av indiens sju unionsterritorium. Staden har en del som kallas White City och har hus som är franskinspirerade samt många restauranger som serverar mat av samma typ. Här kan man få crepes och rödvin om man skulle vilja. Vi är dock mer nöjda över att man kan få en riktig Kingfisheröl – den är faktiskt mycket godare än alternativen. Vi har hittat en fantastiskt fint guesthouse på Rue Dumas som har en gård fylld av blommor och träd och där vi kan parkera våra hojar säkert. Ägaren är dessutom en entusiastisk hojåkare som visar oss delar av sin samling! En ganska fin stad, men det har varit väldigt varmt. Skönast är att gå längs strandpromenaden på kvällen och svalka sig något i kvällsbrisen tillsammans med många andra familjer, par och pojkgäng som äter glass och bara njuter. Men det går inte under 28 grader och havet är varmare än så.

Vår egen lilla gård på Dumas Guesthouse

Utifrån gatan

Förevisning av hoj

Vi får frukost med croissant

Och salad nicoise till lunch

Gata i White City

Gandhi får stå staty centralt på strandpromenaden

Ung filmskådis blir fotograferad i parken.

På stället intill – Le Club – finns det en dörr som passar Tomas och en som passar Maria

Vi mötte Jesus
Det är kul att köra igen efter några dagars vila, vägen är jättefin och allt går bra. Det trista med att köra är att det är svårt att fotografera när man kör. Det hade varit kul att fotografera när vi mötte Jesus, kanske är vi frälsta nu, vet inte riktigt hur det räknas när en bil svänger ut från en biväg och det står Jesus på bilens front med stora bokstäver. Och som sagt var: bildbevis saknas tyvärr…
Vi fotograferar lite i de korta pausar vi tar för att dricka vatten längs vägen.

Tomas skyltsamling från Ponducherry illustrerar att det är moderniteter på gång. Smart att kombinera med p-förbudsskylt. Ibland menar man allvar!

En variant.

En annan, med lite nedtonat parkeringsförbud

Nästan likadan. Vi har airtel men just här i Pondycherry funkade varken vårt airtel eller hotellets wifi särskilt bra (därav lite fördröjning av detta blogginlägg).

Ytterligare en

Nu menar dom allvar! Vi parkerade inte här – Har fått nog med punkteringar ändå genom åren…

Åsså videon:

Nästa resdag blev mer dramatisk – Mer om detta i nästa inlägg!

Udaipur och Bangalore

Udaipur och Bangalore

Udaipur

Resan från Bundi till Udaipur har vi gjort flera gånger, först tar man dagtåg några timmar. Eftersom Tomas är senior så får vi ju automatiskt lower bed, det vet ni ju, men nu är det dag och då får man fönsterplats. Naturligtvis sitter några redan där, som man ett halvt dussin gånger får be att få sin plats. Det är faktiskt kul att titta ut och​ fotografera lite och på några av vägarna längs rälsen har vi kört hoj tidigare. Efter några timmar är vi framme i Chittorgarh och då måste vi fajtas med rickshaförarna om priset att åka de ca två kilometrarna till busstationen. Hutlösa 150 rupier är det vanligaste svaret som vi gång på på gång avböjer, efter ett tag inte helt vänligt. Vi kör hårt med 60 rupier och till slut får vi napp. Väl framme på busstationen köper vi biljett och tränger in oss i bussen som tursamt går strax efter. Efter några timmar på svettig buss är vi framme i Udaipur och dax att förhandla igen med rickshaförarna. Samma sak här, 150 rupier för några futtiga kilometer. Vi bestämmer oss att prova UBER taxi istället – för första gången. Installerade deras app för några dar sen och kopplade ihop det med Paytm-kontot. Tog några minuter så satt vi i en bil som var ny och fin och hade A/C. 73 rupier kostade det minus de 50 som vi fått som introduktionspremie, så totalt blev det 23 rupier, ca 3 kr. Helt OK. Tomas – transportbranschen 2-0!

Tågfuskare ertappad av kontrollant. Alla tittar nyfiket på och får ta del av alla personuppgifter.

Tågtoa – Hit måste man gå ibland – och sitta …

Typisk buss

De första dagarna i Udaipur förflyter i långsam takt.
Tomas är lite småförkyld och det drar ner vårt tempo. Här har vi ju varit så många gånger att det inte finns så många gränder kvar att gå i, åtminstone inte i de centrala delarna av staden. Men detta är en av de vackraste städerna vi besökt i Indien och det räcker gott att njuta av utsikten från olika platser. I år har vi dessutom fått ett rum med helt fantastisk utsikt och från vännen Henrics restaurang en trappa upp kan man inte önska sig något bättre.

Charcoal by Carlsson

Mums!

Marias favorit – Chicken Hawaii med mangomajo

En helt fantastisk utsikt – den blir man inte mätt på, så som man blir av maten hos Henric

Dag ett tar det hela förmiddagen för oss att gå och köpa en mc-hjälm till Maria och sedan sitter vi hela eftermiddagen på restaurangen uppe vid kungens palats och äter och dricker gott ihop med Henric och hans vän Paul, som också är här på besök från England. Man förbereder med massor av dekorationer för bröllop på palatset. Henric har VIP- kort så vi får gå in och titta på poolen och de mer privata delarna av palatset. Kortet har också gett oss 50 % på den digra lunchnotan.

Moppehjälm!

Kan detta vara årets bästa bild?

En riktig goding som vi inte kunde motstå.

Elektroniska speglar som blippar i olika färger är ett måste för ett bröllop på slottet.

Ganska ok miljö i de inre mer privata delarna av palatset

Dag två och tre går vi runt vid sjöarna och njuter av fint vädret och vackra utsikter, god mat och dryck. På kvällarna hänger vi en trappa upp på Charcoal by Carlsson – som bjuder den bästa maten i hela Udaipur – och har trevligt i sällskap med Paul, Henric när han hinner för allt jobb o restaurangen och Laura när hon hinner inför sin examen.

Kvällens njutning

Den obligatoriska brobilden

Palatset från andra sidan

Ibland är slitet väldigt fint!

Laura har inte bara examen hon jobbar också med sin videoblogg och tv-sändningar – live direkt från rooftopen

Henric får ta det lugnt en stund efter jobbet efter 23-tiden

Under helgen hyr vi två Royal Enfield 350-kubikare –
ganska nya och fina med sköna sadlar, bra skivbromsar fram och backspeglar. Ihop med Henric, Laura och Paul åker vi ut till två olika resorts utanför stan. På lördagen blir det en kortare tur och vi firar att Laura klarat sin examen. Åker till ett ställe bara ett par mil utanför stan där det förbereds för stort bröllop. Återigen är vi välkomna (tack vare Henrics kändisskap kanske) och får god lunch med fantastisk utsikt och sedan kaffe vid poolområdet. Bröllopsgästerna tittar intresserat på oss och några av dom hoppas att dessa exotiska gäster ska vara med på bröllopet.

Hojhyrarna

Hojåkarna

Vi inspekterar poolen

Poolbar

Vi hade kanske anat att vi åkte med två kakmonster…

På söndagen tar vi en längre tur ut till Jaisamand Lake som ligger ca sex mil från Udaipur. Det är den näst största konstgjorda sjön i Asien. Vägen ut från stan är lite stökig mitt på söndagen men så snart vi når landsbygden blir det vackert. Höga berg och djupa dalar, skogar och odlingslandskap med kossor, bufflar, moppar etc. Väl framme parkerar vi våra fyra tuffa hojar för att ta en båt ut till Jaisamand Island Resort (gratis tack vare Henric). En fin tur och fint ställe med en astråkig restaurang.

Jaisamand lake

Jaisamand lake resort

Tråkig matsal med trevligt folk

Båtturen tillbaka

Jaisamand

Tack Henric, Laura och Paul för trevliga och kul dagar med er! Vi ses kanske redan i Sverige till sommaren 😉

Idiotisk jävla dag

Vi gick upp och fixade lite med packningen och sen gick vi upp på rooftoppen och åt frukost. Samtidigt beställer vi Uber taxi med hjälp av appen till flygplatsen. Vi beställer ett par timmar innan vi ska åka. Exakt 30 min innan vi ska åka kommer en påminnelse från UBER. Vi packar det sista och betalar både hotell- och restaurangnotan. Vi går ner för trappan och och kollar efter taxin och exakt på utsatt tid kommer ett meddelande i mobilen att bokningen är cancelerad. Jag fibblar och donar men kan inte logga in igen, vi får lätt panik men tar hjälp av hotellet att fixa fram en vanlig taxi som naturligtvis kostar dubbelt så mycket. Tar en stund innan taxin kommer och det är mycket trafik så vi känner oss stressade. Pling i mobilen igen – Ah, flyget är 25 min försenat, pust!

Väl framme med taxin och ett knippe biljett- och passkontroller så röntkas bagaget först sen är det dax för incheckning. Inrikesflyg i Indien brukar ha max 15 kg per person och bagage. Ett kolli väger prick 15, det andra väger 16. Det bör inte vara nåt problem eftersom vi har lätta handbagage och betydligt lättare än de 7 kg man får ha. Nej, nej det får vi inte, handbagagen vägs inte ens och vi är tvungna att plocka ur nåt ur ryggsäckarna som vi har lagt i våra skyddsflygpåsar. Vi frågar om vi kan betala för 1 kg övervikt och självklart vill vi slippa packa om och vill gärna betala​ de 100 rupierna, ca 14 kr. Men då måste man gå ut igen och Maria får stå i kö och fylla i ett formulär och trängas med massa​ knäppgökar som gärna trängs friskt. Detta tar en bra stund så när vi ska visa kvittot och få boardingkorten så får vi varsin mittenplats fyra rader ifrån varandra. Kul eller hur!?

Det går inga direktflyg från Udaipur till Bangalore så vi måste först åka de 50 milen upp till Delhi igen, sen får vi sitta kvar på planet vi som ska vidare. I pausen försöker Tomas få ordning på Uber och kan skriva några hjälpmejl till supporten efter som vi har internet en kort stund när vi är​ på marken. Ett dussin städpersonal och kontrollanter stökar runt under tiden innan nya människor kommer på. Vi lyfter igen till slut och efter en stund får vi dagens andra lunch, denna gång Pav Bahji. Ett litet plus till slut.

Uppgiven över Uber

Några dagar med mat, dryck och hojfix i Bengaluru (Bangalore)

Utgår från att Uber inte kommer att funka igen när vi ska från flygplatsen. Inte ens nån vits att bli arg. Inte ett jävla skit!
Vi tar en vanlig Airporttaxi och får betala 1000 rupier. Ganska mycket men det är en lång väg och dessutom rusningstrafik. Dom kör dessutom på taxameter!

Hotellet vi valt är samma som förra året, ett affärshotell med i princip bara indiska gäster, sydindisk frukost (ibland obegriplig) och ganska dyr tvättservice, men det ligger centralt och i fina kvarter. Det är hyggligt billigt (vi betalar ca 270 kr per natt). Men alla anställda kan inte engelska vilket gör en del ganska självklar konversation svår. Vi har fått en handduk på rummet och skulle vilja ha en till. Det resulterar i ett väldigt tjatter på kanada (som talas här i Karnataka). Hotellet inhyser mest män i tjänsten så att vi är två personer i dubbelrummet verkar dom inte riktigt lita på… Sen vill vi ha lite dasspapper också – det tar sin tid! Eftersom vi bara ätit flygplansmat hela dagen är vi hungriga och närmast rusar iväg till närmsta krog. Då har det börjat regna och inte lite heller – Vi kommer fram dyblöta! Men det är väldigt varmt – fortfarande ca 30 grader efter 20 på kvällen så vi torkar fort. Det har varit ovanligt varmt ett tag här (se bild med tidningsklipp) och regnet kommer att göra det fuktigare och kanske lite svalare.
Vi oroar dock lite för åskan – inte bra när man ska köra mc!

Skönt med regn ibland. Det har varit ovanligt varmt.

Frukosten är serverad: Plain dosa och masala dosa.

Frukosten är ”uppäten”.

Vi går runt och småshoppar lite som vi behöver inför mc-turen, typ lite småväskor som vi kan packa i i stället för våra stora ryggsäckar och stroppar att binda fast dem med. Vi äter en god lunch med kyckling- och lammburgare på ett av vara favoritställe, microbryggeriet Arbor.

Vi hittar en riktig järnaffär som bl.a. säljer ”stroppar”.

Åt ena hållet ligger baren …

… och åt andra hållet ligger själva bryggeriet.

Spicy Chili Prawns

Spicy crispy blomkål

På kvällen sista dagen går vi till vårt absoluta favoritställe som vi hittade förra året två metrostationer från oss – The Toit. Där träffar vi en av Marias kollegor som jobbar på kontoret i Bangalore under ett år. Vi har en trevlig pratstund om Indien i allmänhet och hur det är att jobba och bo här. Tyvärr erbjuds inga tjänster för demografer eller bostadsmarknadsexperter just nu vaken på kontoret i Bangalore eller Delhi.

Vår bakgata.

Bangalore – snubbelstaden nr 1!

Med den här farten kommer inte snubbelstenarna att åtgärdas så fort.

Regnig promenad blir det hem. Det sprutade vatten ur brunnslocken.

Sista morgonen packar ihop och tar en Ola-taxi denna gång, samma koncept men man måste ladda specifika ola-money vilket vi fick hjälp med av Marias kollega Alexander. Det funkade kanon och efter en timme så var vi på Wicked Ride för att hämta våra hojar som Tomas beställt genom ett tjugotal mejl etc.
En del paperwork och underskrifter och kontroll av hojarna och lite bassning för saker dom missat. Men efter några timmar och tankning börjar vi projektet att ta oss ut ur Bangalore kl 14:30 på eftermiddagen för och nya okända och spännande mål…..häng på!

Paperwork. Noga med hyresavtalen.

Tomas kollar hojen

Nu drar vi!

Hinner vi fram till något ställe att bo på innan det blir mörkt kl 18:45 och hur blir det med cykonvarningen?

Bundi

Bundi

10 års jubileum, Pensionärsresan, Same, same but different

Vi åker riksha från stationen genom marknadsgatan till Shivam tidigt på morgonen innan allt öppnar, men en del verksamhet har ändå kommit igång på stan.

Palatset i Bundi är sig likt.

Många av husen är blå.

En del är nymålade, andra inte.

Många vackra portar och målningar på pryder staden.

Alla hus är inte blå.

Palatset i kvällssolen

Och fortet.

Här i Bundi där vi nu varit är det också ”same same but different”. Stan och familjen är sig lik liksom Shivam guesthouse. Men lite förändringar sker varje år. Stan är ju centrum i distriktet och även till viss del ett turistmål, så det är ju inte knäpptyst och helt lugnt. Men på vissa platser kan man verkligen njuta av lugnet. Nya byggarbetsplatser tillkommer och andra består. En del saker tar lång tid här, medan andra verkligen går snabbt. Huvudgatan har dom jobbat med många år, men inte blir den så mycket bättre. Men nu börjar dom installera fiber, men det verkar som den ska gå i luften. Det kan bli bra – eller dåligt: dom gräver ju ganska ofta i gatorna.

Gatuarbetare och vissa byggjobbare gillar att bli fotograferade.

”Stengatan” kallar vi den. Intressant att se allt vackert byggnadsmatetial.

Fiberinstallation i mörker

Vissa tvättar hojen max varannan dag … Det blir snabbt dammigt här.

Parkeringsbroms!

Den eländiga slyngeln som numera har Sathi’s lassi behagade inte ha öppet en endaste gång förra året. Nu i år första dagen mötte vi honom och han lovade att ha öppet från morgon till kväll, men icke sa nicke, idag stängt. Synd för det är världens godaste lassi, full med smaker av saffran, russin, kardemumma etc. hans farbror Sathi skulle vända sej i sitt bål…
Nästa dag stängt och så även nästnästa dag, pust man ger nästan upp. Men så plötsligt har han öppet en dag och man får avnjuta denna fantastiska dryck, eller vad man kallar den, den är så tjock och god att man måste äta den med sked.

Stängt, väldigt stängt.

Marias klockbatteri tog slut. det kostsde 50 rupier att fixa (7kr)! Hemma får man betala mer än klockan kostar idag.

Man ska kanske inte fixa allt innan man åker hemifrån. Total rengöring av klockan kostade 40 rupier.

Pappa Ragus bror (farbror till Montu etc) har gått bort dagarna före vi anlände så nu är det 13 dagars sorgeplikt. Plikt eftersom familjerna inte alltid kommit så bra överens. Det innebär i alla fall en massa måsten som att klippa håret och delta i en mängd olika puja (religiösa ceremonier). Det innebär också att det inte ges full service alla tider på guesthouset, vilket i sin tur innebar att vi får möjlighet att prova några andra ställen att äta på (normalt äter vi allt på Shivam).

Pakora är en bra sak man kan äta till lunch ute på stan. Görs av alla möjliga saker – här blandade grönsaker. Starka såser och mindre starka såser till.

Pappa som börjar bli gammal har problem med ryggen och benen vill sej inte så han sitter mest och måste ha hjälp att resa sej och att gå. Nu har Montu och pappa tagit tåget till Ahmedabad drygt 50 mil för att få bättre diagnos och vård än vad som erbjuds här i närheten. Vi hoppas dom hinner tillbaka innan vi åker vidare.

Ragu i favoritstolen.

Middag med familjen

Frukost med familjen, sk dhokla från grannstaten Gujarat.

Till följd av dödsfallet och kanske lite till följd av att vi är här kommer den numera bortgifta dottern Pinky på besök. Hon brukar passa på att komma när vi är här. Idag bor hon i Ratlam som ligger ca 35 mil från Bundi och det är mycket sällan som hon (får) åka hit. Vi är så glada att se henne! Nu åker hon bara fram och tillbaka över dagen eftersom hon börjat arbeta som lärare och vara har en dag ledigt. ”Studenterna” har också examenstid så det är viktigt att hon finns till hands. Hon har 66 (!!!) fyraåringar i sin klass (ensam lärare). Det ni!

Pinky och Tampi

Lite mer familjebilder:

Fina vi är med Isha och mama.

Tomas ser ganska stor ut jämfört med mama och papa.

Hemma har Maria inte så många färgglada matchande väninnor.

Söta Pari på väg till skolan tidigt på morgonen.

Barnen tittar nyfiket på Marias ficklampa.

Fullt av folk.

Montu med båda småbarnen – egna dottern Princie och brorsdottern Paki.

Paki med mamma Shivangi (båda är fortfarande lite blyga för oss, vilket är stor skillnad mot övriga familjen)

Shivaratri
Är en religiös högtid som firar Shiva, en av de viktigaste gudarna inom hinduismen. En lång prossesion, först polisen, sen en strid ström av disel-elgeneratorer, kameler, heliga män, zombies, dansande folk, fanbärare, ännu fler heliga män, heligt discodunk, hästar och och en livs levande mini-Shiva, och sist polisen igen som åkt runt bakvägen så att dom kommit sist. Vi vinkar glatt till varandra precis som en halvtimme tidigare.

Kameler inleder prossesionen

Sen kommer sadus, de heliga männen

Vissa får åka guldvagn

Lill-Shiva

Gubbarna dansar ….

De fyra goda tingen äro fem
1. Samosa, friterade tetraformade degknyten fyllda med tex potatis, ärtor, grönchilli och kryddor. Sen krossar man dom lätt och häller på röd söt och grön lite stark sås.

Mangilal samosa

Kossorna (eh och tjurarna) gillar att äta upp pappret (gamla skolböcker) som samosan serveras i.

2. Kachori, samma koncept men annan deg, annan fyllning och så är dom runt formade som ett flygande tefat.

Kashori …

… köper man här.

3. Lassi som är en yougurt dryck med olika smaker, ibland så tjock att man måste ha sked.

Maria njuter av en kall lassi

Sahti lassi!

4. Ras malai, porösa och ovala små risbrödsbollar i söt och gräddig saffranssås med pistagenötter, kardemumma etc.

Gudomligt gott!

Sen har vi femman, 5. Alo tikki, potatisbullar, sen häller på stark kikärtssås och hackad rödlök.

Har Tomas verkligen med den här skjortan på årets resa?

Allt är så gott så man smäller av, minst en av ovanstående varje dag!

De fem goda tingen äro sex och inkluderar då EMB:
som var ett uttryck Tomas kom på förra året, EfterMiddagsBira, vilket brukar vara otroligt gott när man gått runt en hel (eller halv) dag i värmen. Även fötterna brukar uppskatta vilan. I närheten vi bor finns några lämpliga ställen precis vid Nawal Sagar, den lilla sjön eller dammen. Sagar betyder hav men det är klart överdrivet i detta sammanhang.

Mmmmm

Kingfisher ….

Vi försöker beta av något nytt här varje år. I år har vi besökt ”tempelberget”. Chouth Mata Mandir är ett hindutempel en liten bit utanför staden på andra sidan sjön Jait Sagar uppe på ett berg. Vi går dit och tillbaka. Alla andra åker. Men man blir lite andfådd när man går upp för trapporna. Men det är värt besväret. Kanske inte för den religiösa upplevelsen för vår del men för utsikten över landskapet med berg och odlingsmark och små sjöar.
Värmen är påtaglig efter besöket uppe på berget men det fläktar lite så efter ett tag är det mycket angenämt att gå längs sjön. Nästan alla som åker förbi, på olika typer av fordon – hela familjer på moppe, hela skördesällskap på flaket till en traktor som spelar Bollywoodmusik på hög volym, killgänget på var sin mc, familjen i fina bilen – ropar ”Hello!”

Nedanför tempelberget.

Trappan på väg upp.

Templet på toppen.

Här jobbar dom på. Dom har en bit upp till jobbet varje dag, men när vi kom upp såg vi att man kan åka upp längs en väg på baksidan. Det är bara de troende som går upp hela vägen.

Inte brukar väl vi spela kort på kyrktrappan?

Pappa och Montu kom tillbaka sista dan med en packe röntkenbilder så nu ska dom fundera lite. Vi gav lite presenter och vi fick några, däremot fick vi inte betala något i år heller. Sen skrattar, gråter och kramas vi innan vi vinkar hej då och sätter oss i rickshan mot stationen.

Röntkenbildskontroll.

En dag kom en traktor med tjogtals brandgula cyklar. Dom såg lite ”statliga” ut ….

Dagen efter såg vi flera barn med nya brandgula cyklar.

Vi har länge försökt få in pengar på Paytm, men det går inte via utländska kort. Men på banken kan man sätta in pengar i sin digitala plånbok med hjälp av kontanter (och en snäll bankmans eget kontokort).

Tomas – Paytm 1-0

Här är veckas bonusvideo!
Om du anmäler dej till Super-Guld-Medlem före 5:e mars så får du gratis och fria bonus-videos under resten av resan.

Tomas & Maria

Årets resa har tre rubriker…

Årets resa har tre rubriker…

Delhi

Liten ingress här

Den här resan har tre namn, minst:

1. 10 års jubileum
Detta är alltså tionde gången vi åker hit och tionde året i rad.
En vanlig fras man får höra är ”First time India?” Då är det rätt kul att säga ”10 times in India” och samtidigt hålla up 10 fingrar. Ännu roligare är när dom frågar om Delhi och vi kan svara ”more than 20 times in Delhi. Vilket stämmer eftersom vi alltid börjar och slutar i Delhi, samt att vi varit några gånger i stan i mitten av resan. Men säger man det till nån ricksha-förare, servitör eller person på gatan så är det risk att dom tuppar av, så man får vara lite försiktig.

Nu har vi åkt hit så många gånger att dom släpper in oss som indier.

Utsikten är sig lik från hotellet vi bott på i alla år

Utsikten över torget är same same but different

2. Pensionärsresan
Tomas är nu pensionär, senior citizen, vilket ger en del fördelar men oxå nackdelar.
Fördelarna är tex att man har särskilda säten på metron så att man får sitta i rusningstid och Tomas behöver bara betala 21 kr för de 50 milen till Bundi medan Maria får betala 32 kr. Vi gillar att sova i den översta slafen av tre på tågen då kan man sträcka ut fötterna i gången och de flesta indier kan passera under. Man är inte så beroende av dom andra som kanske vill äta eller sova på nån annan tidpunkt. Men nu är Tomas tydligen så gammal och klen att det inte går att boka upper bed utan vi får automatiskt lower – båda två. Åldern måste stämma med passet som dom iofs sällan kollar, men vi törs inte tjuvåka på en dyrare biljett!

Pensionär på besök i storstaden

Seniorer har en bokad plars på metron

Gamlingar anses inte kunna komma upp i överslafen på tåget utan får ligga längst ner

3. Same, same but different
Mycket är sej likt men pengasituationen är helt annorlunda i år. Det beror på att premiärminister Modi i november drog in alla 500- och 1000-lappar. Mängder av sedlar blev i princip värdelösa över en natt. På detta vis vill man få mer kontroll, fler som har bankkonton, kort, men fram​för allt minska korruptionen. Det är säkert lovvärt på sikt, men gar ju medfört en massa problem naturligtvis. I Indien eftersom många familjer har alla sina besparingar i kontanter som dom nu fick stå dagar i kö vid banken för att lösa in, men även för turister som fick svårt att få tag på pengar och kunna betala för hotell, mat och resor (väldigt få näringsidkare tar kort) och bankomaterna hade inga pengar. Problemen är delvis kvar, men betydligt mindre idag. Nya sedlar har kommit ut och fler näringsidkare tar kort, men fortfarande är många bankomater tomma.
Nya betalningsmöjligheter som tex Paytm (Pay through mobile) finns, som Swish ungefär men med mycket fler möjligheter. Men svårt för oss vitingar att fylla på kontot! Försökte ett 10 tal ggr förra året utan att lyckas…. mer i nästa kapitel…

Vi har klarat oss bra hittills, men tog med en del euro för säkerhets skull (det har vi aldrig gjort tidigare).

Tummen ner

Tummen upp

Foliehattar!!!???

Nattens lugn
Delhi är en enormt stor stad och växer hela tiden med nya förorter – mestadels bestående av enklaver med skyskrapor. Trafiken är galen och fler och fler har bil. Men metron byggs också ut allt mer för varje år. Fort går det och det handlar inte om enstaka stationer. Vi bor alltid i centrala New Delhi i Pahar Ganj som är både turistkvarter med enklare hotell, men också helt vanliga indiska shoppingkvarter med grönsakshandlare på gatan och små butiker med plastdunkar, metallkoppar och bäddmadrasser. På eftermiddagen och kvällen är det ett kaotiskt folkliv med mängder av olika fordon och människor som trängs i gränderna. Men sent på kvällen kan det vara förvånansvärt lugnt. Bara någon enstaka hund som vankar fram. Det är först när mam precis lagt sig som dom börjar skälla ….

Mer folk…

Mindre folk…

Mitt i New Delhi ligger Counnaugh Place och mitt i CP ligger Central park. Där kan man finna lugn från den stressiga, shoppiga och pushiga omgivningen. Vi gick in där när det hade börjat skymma och himlen var vackert färgad av den nedåtgående solen. En enorm indisk flagga dominerar över himlen. Efter en liten stund hördes visselpipor från flera håll. Det är inte alla gräsmattor som man får sitta på – annars är det den mest populära sysselsättningen för unga i parken. Men nu kl 18:45 skulle parken stänga för natten och vi tillsammans med många andra blev utkörda av bestämda parkvakter med visselpipor och påkar.

Så här ser bebyggelsen ut runt CP. Här är också Airtel kontoret man går till när man har problem med sim-korten, vilket vi har erfarenhet av…

Sevärdheter
Vi har efter mer än 20 besök i Delhi sett de flesta större sevärdheter så våra dagar här består mest av långa promenader, men det finns alltid något nytt att se. I år besökte vi en som vi trodde mycket sällan besökt sk. stepwell. I Bundi finns många berömda och stora sådana vattenreservoarer med trappor. Den i New Delhi visade sig vara ett mycket populärt utflyktsmål för ungdomar på lördagen.

Baoli eller stepwell

Tvättorkning i mitten av gatan

Tvättorkning på sidorna av gatan

Så här tomt (och skräpigt) kan det vara i centrala Delhi – snacka om skräpyta!

På söndagen gjorde vi en riktig utflykt till ett av de störta templen i världen av sin sort – Akshardahm! Ett enormt nybyggt jaintempel i sandsten och marmor i utkanten av centrala Delhi till Bhagwan Swaminarayans (1781-1830) ära och för hans lärljungar. Med den effektiva metron tar det bara en kvart att åka dit. Det stod färdigt år 2005 och byggdes av över 7000 personer. Tyvärr får man inte fotografera inom tempelområdet. Man får inte medföra något elektroniskt, ex USB-minnen, telefoner etc. Så först får man stå i en lång kö för att lämna in allt. Man blir videofilmad och får en tagg som bevis för inlämning av tillhörigheterna. Allt är extremt välordnat och effektivt. Templet i sig är helt fantastiskt med miljontals stenskulpturer, ornament och utsmyckningar. Men finast var nog elefanterna! En rad med hundratals olika elefanter i sandsten pryder fundamentet till templet. Under dem står olika citat som ger oss en moralpredikan utan like! Elefanter är kloka, sociala och hjälpsamma och det borde vi också vara!
Inom tempelområdet finns också en utställning med samma budskap – man får gå runt i en labyrint där man byggt upp den heliga Swaminayrans liv och gärning i olika miljöer samt lära sig om Indiens förträfflighet genom en båttur (typ svanarna på Gröna Lund).
www.akshardham.com finns mer att läsa och lära!

Tomas och Mats fotograferar tempelområdet

Men den här bilden har Maria tagit

Läget och fortsättningen
Det är varmt och skönt här. Mellan 25 och 30 grader på dagarna, någon dag kanske t.o.m. drygt så. Ibland när vi varit här, särskilt i januari, har det varit kallt på nätterna, men nu är det lagom på rummet även nattetid och kanske ner emot 15 grader ute.
Vi har inte behövt ha tröja på oss när vi suttit ute på rooftopen på kvällarna.

Så här ser Tomas ut när dom säger: ”Beer we have no” ….

Larsson och Larsson gillar sortimentet bättre på Sams bar!!!

Efter 5 dar drar vi vidare, för att slippa diskutera oss blodiga med rickshaförarna så beställer vi en taxi via hotellet. Taxin är skapligt i tid men han köper lite mat på vägen som han äter vid rödljusen. ”My lunch” säger han vid 20 tiden, vi rullar på en kvart sen är det dax för punka, ”no problem I have extra tire”. Kanske inget större problem men det tog en stund att hitta fälgkorset och domkraften. Ingen större fara, vi har bara ett tåg att passa….
Tåget var lite försenat så vi hann lugnt, tom äta lite egg curry med fried rice.
Sen tåget mot Bundi och det var bara att knoppa in i pensionärsslafen längst ner….

Punka!

Typisk P-plats…

I väntan på tåg nr 19020

En bonus video
Grönsaksgatan i Pahar Ganj är sej lik.

Summasumarum och specialbilder

Summasumarum och specialbilder

Vi har lite fler bilder vi gärna visar, dom är från olika ställen och några olika teman.

Men först en video-snutt, klicka på undertexter (CC) oxå (till vänster om settings i Youtube)

Rutigare än så här blir det inte...

Rutigare än så här blir det inte…

Stravnigsknotrullen....

Stravnigsknotrullen….

Det snackas en del om Indiens tillväxt. Indien tillhör tigerekonomierna och har haft tillväxttal över 10% per år, men det har sjunkit till omkring 6% efter finanskrisen. Man kan undra hur det går till när man ser så många bara sitta och hänga i gathörnen både på landsbygden och i stan. De som jobbar hårt är ofta kvinnorna, men det är inte alltid deras arbete räknas in i tillväxtsiffrorna. Men man delar många på jobbet – på de ställen där vi är gäster (hotell, restauranger, butiker, offentliga toaletter) är det ofta enormt många anställda. På frukostrestaurangen på hotell Ajantha i Bangalore som hade ett 40-tal sittplatser såg vi över tio anställda. Vi trodde vi skulle se spår av hög tillväxt i Bangalore, men icke. Det finns de som påstår att Indiens tillväxtsiffror är friserade. De reser sig ju från en väldigt låg nivå, men den höga tillväxten har pågått i väldans många år nu. Följande bildserie visar att man kan vara lite skeptisk. Men det är varmt!

Här skapas tillväxt...

Här skapas tillväxt…

Marin tillväxt...

Marin tillväxt…

Tillväxt i restaurangnäringen...

Tillväxt i restaurangnäringen…

Tempeltillväxt...

Tempeltillväxt…

Tillväxt i transportsektorn...

Tillväxt i transportsektorn…

...men ibland måste man väl få vila i en park...

…men ibland måste man väl få vila i en park…

...vissa är vakna även när dom sover.

…vissa är vakna även när dom sover.

Bilarna blir fler och fler för varje år. Nu har man bestämt att alla som säljs efter 2030 inte får drivas med fossila bränslen. Men vi undrar mer hur de ska få plats – särskilt som det ser ut som de som tar slut står kvar på gatorna …

Nu har jag hittat en parkeringsplats, den behåller jag!

Nu har jag hittat en parkeringsplats, den behåller jag!

Boendeparkering?

Boendeparkering?

Söndagsutflykt kanske...

Söndagsutflykt kanske…

Sen är det detta med hur man betraktar säkerhet. En sak är hur knepigt det är att vara fotgängare. En annan sak är säkerheten generellt i trafiken. Inte alla stater verkar ha hjälmtvång för mc och man kan i princip vara hur många som helst på en hoj. Man kan också transportera hur mycket som helst på alla typer av fordon (sådana bilder har vi visat fullt av tidigare år). Ytterligare en sak är säkerheten på arbetsplatserna. Här följer några exempel.

Måla måla...

Måla måla…

...men huga!

…men huga!

Måla måla...

Måla måla…

Ny butik kanske...

Ny butik kanske…

Måla måla...

Måla måla…

Ännu högre...

Ännu högre…

Bambu är "störtsäkert"...

Bambu är ”störtsäkert”…

Säkerhet - Det gäller att inte slita på grejerna i onödan...

Säkerhet – Det gäller att inte slita på grejerna i onödan…

Det är ovanligt varmt i år på alla platser vi besökt, vårt tempo har varit ganska lågt, så även indiernas, utom i trafiken förståss…

På motorvägen i 80 knyck...

På motorvägen i 80 knyck…

Vi kan oxå tillägga att vi klarade oss från badolyckor trots flitigt badande och skapliga vågor i 9 dar. Snubblade gjorde vi inte heller, förkylningar uteblev, däremot blev vi rejält myggbitna ibland. Vi fick varsin rejäl endags magåkomma, men även en del lurviga magar emellanåt, mer än vanligt faktiskt. Inte så konstigt med tanke på vad vi stoppat i oss…

..."får själv komma fram och landa"

…”får själv komma fram och landa”

...nu hem till svensk lövkrattning...

…nu hem till svensk lövkrattning…

Vi ses nästa år!

Vi ses nästa år!

Bangalore – Vart tar IT-miljarderna vägen?

Bangalore – Vart tar IT-miljarderna vägen?

Tåg mot Bangalore

Dom sista biljetterna till tåget var i en bättre klass, AC2, som vi aldrig åkt förut, vi har tidigare bara åkt Sleeperclass, det billigaste. AC2 är ungefär fyra gånger dyrare, med med AC!! skönt när det är 35 grader på natten. Man får oxå lakan, filt och kudde. Det är skapligt rent och en gardin ut mot gången och bara tvåvåningssängar istället för trippel. Inga chai-utrop och folk är ganska disciplinerade med musik och mobiler. Man naturligtvis skumpar det lika mycket för det så vet i katten om man sover bättre… Så frågan är om det är värt fyrdubbla kostnaden?

Bra med tydliga regler!

Bra med tydliga regler!

Lakanskuvertet

Lakanskuvertet

Lyxig kuppe med otrolig takhöjd

Lyxig kuppe med otrolig takhöjd

Vi kom fram till Bangalore klockan 06:30 på morgonen.
Vi bor på ett enkelt hotell i stadsdelen Trinity mitt i stan som mest verkar besökas av indiska affärsmän. Frukosten är sydindisk och ingår i priset (vi betalar lite drygt 200 kr per natt). Tomas är lycklig som får äta Masala Dosa varje morgon.

Frukostmatsalen

Frukostmatsalen

Masala Dosa - mums!

Masala Dosa – mums!

Bengaluru heter staden egentligen nuförtiden men det mesta sker under namnet Bangalore fortfarande. Den brukar även kallas för Indiens ”Silicon Valley” på grund av programmerade och alla call-centers. Här bor över 8,5 miljoner människor och staden är helt klart dominerad av medelklassfolk. Det finns därför gott om affärer, restauranger, barer och massa microbryggerier. Inget är direkt billigt men inte tokdyrt heller. Ganska varmt är det i alla fall, ca 35 grader, så AC vill man gärna ha. Tunnelbanan är än så länge tyvärr bara halvfärdig men fin, endast två halva linjer är öppna så man har ingen större nytta av den. Vi hade tänkt besöka WSPs kontor ute vid WTC, men den stationen var tyvärr inte färdigbyggd och då blev det ett lite för stort projekt att ta sig dit.

Huvudsakligen låg bebyggelse ser man från metron.

Huvudsakligen låg bebyggelse ser man från metron.

Men så sticket plötsligt ett högt hus upp

Men så sticket plötsligt ett högt hus upp

Vissa hus har märklig "arkitektur"

Vissa hus har märklig ”arkitektur”

Varför ser inte alla butiker ut så här?

Varför ser inte alla butiker ut så här?

Pub-liken på barer, restauranger och microbryggerier är ung, mellan dryga 20 och 35 och festar friskt.
Eftersom det finns ganska många bryggerier har vi varit tvungna att vistas en del på dom. Det har också gett oss tillfälle att studera människor utanför på gatan.

Pub-lik på Toit - kanske godaste ölet i stan

Pub-lik på Toit – kanske godaste ölet i stan

Neil Young - som vi valde på det rockiga "Purple Haze"

Neil Young – som vi valde på det rockiga ”Purple Haze”

Kramig födelsedags-snuppa som var superglad trots Indiens förlust i cricket

Kramig födelsedags-snuppa som var superglad trots Indiens förlust i cricket

Bio-snacks, eller vill du bara ha popcorn?

Bio-snacks, eller vill du bara ha popcorn?

Nyparkerade damer

Nyparkerade damer

Rosförsäljerska

Rosförsäljerska

Kall och varmvatten?

Kall och varmvatten?

Selfie - överallt, överallt...

Selfie – överallt, överallt…

...och överallt, överallt...

…och överallt, överallt…

Våldsam blomsterförsäljningsrevirdiskussion

Våldsam blomsterförsäljningsrevirdiskussion

Bangalore kallas också för ”parkernas stad” – precis som Enköping. Det finns ett par riktigt stora parker mitt i stan och en massa mindre. Här finns hela skogar av bambu. Längs gatorna växer också stora träd som täcker hela gaturummet och ger behövlig skugga. Husen i centrala stan är huvudsakligen ganska låga, med ett och annat som sticker upp, ungefär som i Stockholm.
I utkanterna av staden ligger högre huskomplex och moderna ”gated communitys” – med betydligt lägre träd.

Många färger på träden

Många färger på träden

Maria kan i låta bli att plåta

Maria kan i låta bli att plåta

Bambuskog

Bambuskog

Förortsskrapa

Förortsskrapa

Sen har vi trafiken, som är galen! Svårt att ta sej över gatorna, det blir liksom ingen lucka när A slutat köra och innan B börjar köra. Vi såg tidigare att en del IT-miljarder hamnade på stora fina vägbyggen runt Gokarna och Hampi. Inte en rupie kan dom ha lagt ner på trottoarerna här. En snubbligare stad får man leta efter.

Rätt snygga färger!

Rätt snygga färger!

Smidiga? Cykelbanor

Smidiga? Cykelbanor

Under Metron

Under Metron

Vad ska man säga...

Vad ska man säga…

Prydligt!

Prydligt!

By night

By night

Två damer möts utanför HD-butiken

Två damer möts utanför HD-butiken

Snubbel...

Snubbel…

...snubbel...

…snubbel…

...och snubbel...

…och snubbel…

...lite snubbel...

…lite snubbel…

...typ av snubbel...

…typ av snubbel…

...svårt att komma förbi = snubbel...

…svårt att komma förbi = snubbel…

...storsnubbel...

…storsnubbel…

...snu**el...

…snu**el…

...trädsnubbel...

…trädsnubbel…

...akta! snubbel!

…akta! snubbel!

...sista snubblen för denna gång!!!

…sista snubblen för denna gång!!!

Men vi klarade oss!!!!!

Men vi klarade oss!!!!!